Den rulla som 1887 upprättades över Piteå brandkår visar att brandsläckningsredskapen forslades efter häst. På sommaren med vagn och skäppa och på vintern med släde med skäppa.
För att föra fram vattnet anlitades 38 hästar med kusk. Vattnet hämtades vid Norrmalmsbryggan, Pumpbryggan, Edinsbryggan, Tullbryggan, Aronsudden och Dynesiusbryggan. Där fanns särskilda personer utplacerade vilka skulle ösa upp vattnet.
Släckningsavdelningen hade tillgång fem sprutor samt en så kallad raketspruta.
Det fanns också en avdelning som svarade för vattenuppfordringen med pumpare, en rivning- och en bärgningsavdelning.
När brand utbröt i staden kallades manskapet samman med hjälp av kyrkklockan, som i dag enligt prästerskapet endast skall användas vid kyrkliga förrättningar.
Utanför klocktornet fanns ett särskilt skåp uppsatt, där glaset man kunde nå nyckeln och därmed nå tåget vilket gjorde det möjligt att klämta i kyrkklockan. Det skedde enligt bestämda anvisningar så att alla skulle veta i vilken stadsdel brandhärden var belägen.
När det brann på Norrmalm kungjordes detta genom ett klämtslag, staden öster om torget med två klämtslag och väster om torget med tre klämtslag.
Vid den tiden fanns ingen brandstation varför brandkåren hade olika samlingsplatser, vid de spruthus som uppförts. Den första brandstationen fick Piteå år 1894. Den brandstationen var då enligt uppgift den modernaste i sitt slag norr om Sundsvall. Några år senare fick Piteå sin första ångspruta. Den enda som då fanns norr om Sundsvall.
Den brandstation som nu används är den tredje i ordningen.
Den förste heltidsanställde brandmannen i Piteå var Emil Forsell. Han fick fast tjänst år 1938. I och med att en ny brandordning infördes 1948 blev Forsell brandmästare. Han hade då varit verksam inom brandman sedan 1922. Han lämnade sin tjänst som 65-åring år 1959.
År 1887 var löjtnant Hugo Edin brandchef i Piteå. Han hade den befattningen åren 1881-1904. Edin, som var gift med en dotter till den på sin tid rikaste mannen i bygden, Carl August Winroth, reformerade brandväsendet i Piteå och fick stadsborna att iaktta hög brandberedskap. Andre brandchef var handlanden J.A Öqvist junior och vice brandchef rektor P.O Edén, pappa till statsminister Nils Edén.
Varje brandspruta hade sin chef. För första sprutan basade ångbåtskommissionär A. Markström, andra sprutan bokhållare F. O Sandström, tredje sprutan kakelugnsmakare Alfred Wikstén, fjärde sprutan skollärare F. F. Burman, femte sprutan bokhållare J. E Lönnberg samt raketsprutan garvare Erik Bergström.
Chef för vattenhämtningen var borgmästare A. Bergdahl. Rivningschef var rådman C. Th Öman och bärgningsavdelningen sköttes av konsul A.B. Selander
Enligt ett PM från 1908, då ångsprutan var i användning, skulle den alltid åtföljas av kolkärra, slangkärror och två slangbrokärror. För att hålla igång sprutan skulle där bland annat finnas placerat braständare, oljor, talg, trassel, lyktor och brandpytsar. På kolkärran skulle förutom ko och ved även finnas en matarvattenbalja.
Särskild signal skulle anges när ångan var uppe, genom en lång blåsning och när den var igångsatt med två korta blåsningar. En kort och en lång blåsning förkunnande att maskinen var stoppad.