Som ett exempel på ett bedrägligt tiggeri, vilket belystes i tidningsspalterna, anfördes hur en flicka i tonåren från Lillpite gick omkring bland gårdarna och vädjade till barmhärtiga människor om att få sin familjs jord besådd med korn för sin överlevnad.
Kornet skulle, visade det sig senare, inte vara för utsäde utan avyttras i annat syfte.
Affärerna gick tydligen bra för Lillpiteflickan. Följande samtal lär vid ett tillfälle ha utspunnit sig:
– Har du fått mycket korn här i byn?
– Hittills har jag fått väl en tunna (146,6 liter struket mått)
– Hittills, har du då ej varit över hela byn.
– Nej, bara i en del av byn.
– Nå än i din egen by – där har du väl också fått någon tunna? Har ni så mycket jord att ni kan så ut flera tunnor. Du får ju tunntals i varje by
Svaret förenat med ett leende, blev:
– Nej, men det är bra att ha till att mala och så vidare.
Detta togs som ett exempel och en uppmaning till fattigvårdsstyrelsen, vilken skulle övervaka de att de fattigas nödiga behov tillgodosågs, att tiggeriet utmynnade i ett bedrägligt förfarande.
Många hade inte råd att köpa korn och vädjade därför till barmhärtiga människor för att få sin jordlott besådd.
– Om förhållandet var sådant och de behövande gick ärliga vägar skulle nog var och en som har råd och lägenhet med nöje lämna ett bidrag och bör ju även göra det. Men det är långt ifrån förhållandet som det uppges, konstaterades bland annat i en notis i tidningen Norrbottens Posten.
Varje år förekom även att folk gick omkring och tiggde foder till sina kreatur. Framförallt hö, eller om sådant inte kunde erhållas, man bad att få halm.
Det berättas att det ibland skedde på det oärliga sättet. Det gick till så att den tiggande personen parkerade en skrinda någonstans efter landsvägen och sedan utrustade med en väl hoprullad ”liten säck” knackade på och bad att få den fylld med foder. Bonden bad då oftast någon dräng att följa med tiggaren för att fylla säcken. Tiggaren tyckte då att drängen inte behövde besvära sig med att följa med för att fylla säcken utan sade sig kunna göra sysslan själv.
Det visade sig vara en märkvärdig säck som, trots att den fylldes hårdpackad med något kilo hö för att klara några magra nötkreatur, ändå inte var riktigt full.
Den ”märkvärdigt rymliga” säcken helt enkelt var ett madrassvar och den tacksamme tiggaren kunde sedan dra sin rejäla börda upp till skrindan på landsvägen.
– Se upp för sådana här bedrägerier. På det här sättet får tiggaren med sig tre, fyra gånger så mycket hö. Därigenom kommer de som gärna vill hjälpa mindre bemedlade familjer att föda fram sin eller sina kor för vintern att dra sig för att hjälpa till.
Tiggeri var i Sverige länge en laglig metod för fattigunderstöd och blev sedan genom instiftade lagar begränsad. Det förväntades sedan under senare tid att polismyndigheten och de kommunala myndigheterna skulle arbeta för att hindra och hämma tiggeri.
Allt eftersom det sociala skyddsnätet byggdes ut och förmögenhetsskillnaderna minskade tiggeriet en bit in på 1900-talet. Den lösdriverilag som fanns avskaffades 1964, då behovet att tigga ansågs undanröjt. Tiggare på gatorna var sedan en mycket ovanlig syn fram till mitten av 1990-talet.