Victor Svedberg var född och uppväxt i Sköns församling utanför Sundsvall i Medelpad. Där var hans far verksam som kyrkovaktmästare och där tog också Viktor sin studentexamen 1929 som 20-åring.
Efter fullbordade präststudier prästvigdes han sex år senare 1936 i Uppsala domkyrka varefter han gjorde sin första prästtjänst som sjömanspräst i Gdynia i Polen under sex månader.
1937 blev han vice komminister i Sundsvall och under krigsåren 1938–1944 verkade han som garnisionspastor i Boden, där många då inkallade unga män kom i kontakt med honom.
De därpå följande åren efter garnisionstiden var Victor Svedberg komminister i Umnäs, Stensele församling innan han 1951 tillträdde en liknande tjänst i Lycksele.
1959 kom han så till Arvidsjaur där han var församlingens kyrkoherde mellan åren 1959–1974. Där var han också kontraktsprost från 1970.
Profil i basker
Victor Svedberg kom att bli en välkänd profil och en ihågkommen kyrkoherde vars huvudbonad i vardagen inte sällan sägs ha varit en basker.
Han var populär i sin yrkesroll och kom i folkmun emellanåt att kallas för ”Tuffe Viktor”. Ett smeknamn som kanske hängde samman med hans engagemang som företrädare för sin församling i diverse sammanhang.
En del nyblivna mödrar i inlandet under 1960-talet minns antagligen hur deras barn blev döpta av kyrkoherde Svedberg på Arvidsjaurs dåvarnade BB-avdelning. Praxis var nämligen under denna tidsepok att prästen kom till BB en gång i veckan och med hjälp av barnmorskan utförde en dopakt för de barn som blivit födda under veckan.
Victor Svedberg var vidare den kyrkoherde som svarade för invigningspredikan vid den högtidliga akten när Moskosels nya kyrka invigdes vårvintern 1965. Han var också den präst som utförde den första gravsättningen vid Moskosels kyrkogård.
När Moskosel kyrka tio år senare 1975 firade sin tioårshögtid var det också samme Svedberg som i samband med jubileet nedtecknat ett intressant minneshäfte där han mycket detaljerat klargjorde glimtar av nämnda kyrkas ”tillblivelsehistoria”. Läsaren av detta häfte får bland mycket annat veta att ritningar till Moskosels nya kyrka grundlades redan på 30-talet. Och att byggmästare vid kyrkans tillkomst tre årtionden senare var ortens egen son Thure Ögren.
Aktiv även som pensionär
Det sägs att när Svedberg slutade sin tjänst i Arvidsjaurs församling hösten 1974 så höll han en mycket känslosam avskedspredikan inför en då till sista plats fullbesatt Arvidsjaurs kyrka.
Efter pensionerinen flyttade Victor Svedberg och hustrun Karin ut från prästgården i Arvidsjaur för att bosätta sig i Lycksele.
Något pensionärsliv på det så kallade ”sofflocket” var dock aldrig aktuellt för denne kreative man som bland annat kom att lägga ner ett stort arbete på att läsa in och producera andakter på band till för gagn för synskadade. Detta på uppdrag av Luleå stifts diakoniråd. Svedbergs många andaktskasetter, tillverkade i den egna bandverkstaden, blev mycket populära och uppskattade och distribuerades till såväl vårdinstitutioner, bibliotek, präster, diakoniarbetare samt enskilda.
Ett stort arbete på gamla dar blev också hans medverkan och bidrag till boken ”Luleå stift 1904–1981” där Svedberg genom idogt arbete sammanställde en stor del av bokens viktiga person- och familjeuppgifter.
Populär och folklig
Victor Svedberg avled i Lycksele i november 1986 vid 77 års ålder.
En som lärde känna och har en del minnen av Svedberg är numera 91-årige Henrik Grahn i Arvidsjaur. En man som då bodde i byn Mellannäs och arbetade som snickare vid närliggande Fjällbonäs såg och hyvleri.
Jag tillhörde Lutherska Missionsföreningen i Arvidsjaur och min bror Alf Grahn var kyrkovaktmästare i Arvidsjaur under merparten av den tidsepok som Viktor Svedberg tjänstgjorde som kyrkoherde i församlingen, säger Henrik Grahn som minns Svedberg som en omtyckt och folklig kyrkoherde som med kraft engagerade sig i olika frågor med kyrklig anknytning.
– Han var en pratsam man som hade en mycket enkel framtoning. Kom faktiskt i kontakt med honom lite grann redan under min värnpliktstid i Boden på 40-talet då Svedberg tjänstgjorde där som garnisionspräst, säger den för sin ålder pigge 91-åringen Grahn som är musikintresserad och fortfarande emellanåt tar sig ton både i sitt hem och i en del kyrkligt offentliga sammanhang.