Hon var också den person som tillskrevs den största äran till att Arvidsjaurs Lappstad som enda lappstad i landet blivit bevarad och numera också blivit stor turistattraktion.
Karin Stenberg, eller Maria Katarina som hon egentligen blev döpt till i förnamn vid dopet, föddes i maj 1884 i en renskötande familj i byn Arraksuolo inom Arvidsjaur.
Hon fick redan som barn snabbt lära sig ta hand om renar och tillsammans med sina tre syskon delta i olika hembestyr.
Sina studier började Karin Stenberg vid det samiska seminariet i Mattisudden och hon fortsatte därefter att utbilda sig vid lärarseminariet i Öjebyn.
Hennes första tjänst blev vid en ambulerande skola för både svenska och samiska barn. Som småskollärarinna arbetade hon i ett flertal byaskolor inom Arvidsjaur, bland annat i Mader, Strittjomvare, Glottje samt Järfojaur. Den längsta tiden som lärare verkade hon vid skolan i Pjesker, där hon tjänstgjorde i sammanlagt 21 år och även avslutade sin yrkeskarriär.
Trots de många läraråren blev Karin Stenberg nog mest känd som kulturvårdare, god berättare och bevarare av folktro och sägner, svenska såväl som samiska. Men också för att hon på olika sätt stred och tog upp kampen för samiska rättigheter. Något som under första delen av förra seklet var ovanligt när det gällde den kvinnliga delen av befolkningen som ju i dåtidens "gubbvälde" varken hade egen rösträtt eller ansågs kapabla att kunna strida för sin sak i kniviga frågor.
Kämpade för samekulturen
Dåtidens praxis var dock ingenting som "Samernas drottning" (som hon emellanåt kom att kallas) brydde sig nämnvärt om. Fröken Stenberg gick nämligen ofta i bräschen när det gällde kampen för samekulturen och dess bevarande. Exempelvis då hennes "ögonsten" Lappstaden - en nuvarande turistattraktion i centrala Arvidsjaur - som många menar skulle varit borta för länge sedan utan Karin Stenbergs kamp.
I en intervju med PT:s redaktör Jan Lundquist bara en dryg månad innan sin bortgång 1969 berättade Karin om hur hon rest runt och med egna ögon sett snabb förstörelse av den lapska kulturen. Och att hon absolut inte tänkte låta Lappstaden i Arvidsjaur gå samma öde till mötes när dåtida kommunmän i inlandet börjat prata om att man ville dra en väg precis över platsen där Lappstaden låg och fortfarande ligger.
Karin Stenberg uppvaktade landshövdingen i frågan och fick honom på sin sida om att landets enda kvarvarande lappstad skulle bevaras och beskyddas.
Senare reste hon också till huvudstaden där hon fick träffa både regeringen och dåvarande borgmästaren för att anförtro dem problemet.
Hennes vädjan om kåtorna och andra lappbyggnaders bevarande klingade till slut inte ohört.
Fixade extra regeringsmöte
"Jag ska aldrig förglömma att jag fick regeringen att hålla ett extra sammanträde och hur jag stod där i samedräkt när regeringens män passerade förbi. En del tittade lite forskande och strängt på mig medan andra nickade och log vänligt. Men de tyckte nog att jag ställde till mycket besvär", erinrade sig Karin inför PT:s reporter Jan Lundquist som också fick höra henne berätta att det under efterföljande år kom att bli åtskilligt fler uppvaktningar i andra frågor och hur hon genom hårt och idogt arbete också i de flesta av dessa fall till slut lyckades "ro hem segern".
I Arvidsjaurs sameförening var Karin Stenberg under många år en av de ledande krafterna. Hon var också en av idégivarna till Samernas folkhögskola som startades 1943 i liten skala.
För sina många kulturvårdande insatser tilldelades hon bland annat Vasaorden, Högbergsplaketten och Svenska slöjdföreningens silvermedalj. Året före sin död utsågs hon också till 1968 års kvinnliga kulturpristagare i Arvidsjaur.
I många år var Karin Stenbergs berättarkonst till stor glädje för turister och studiegrupper hon guidade och visade runt i Lappstaden.
Träffade påven
Denna i många stycken märkliga kvinna gillade även att resa och hann också se sig om en del ute i stora vida världen. På 1920-talet var hon exempelvis med om en resa till bland annat Rom. Hon fick då bland annat vara med om att träffa påven.
Karin Stenberg förblev ogift. Innan hon i mars 1969 gjorde uppbrott från jordelivet bodde hon sina sista år i ålderdomshemmet i Arvidsjaur. Där trivdes hon bra och hon poängterade i den sista tidningsintervjun som gjordes med henne att hon njöt av den välfärd och omtanke som hon i sitt boende "på hemmet" fick ta del av på gamla dar.
En som kände och minns Karin Stenberg mycket väl är nuvarande ordföranden i Arvidsjaurs sameförening Lars Stenberg.
Karin Stenberg var syster till hans pappa Nils Petter Stenberg. Och trots att mera än 40 år har gått sedan hon avled säger sig Lars ha många minnen av sin faster som under många år var en av de ledande krafterna i den sameförening som han nu själv är ordförande i.
- Hon var en både energisk och framgångsrik företrädare för främst samisk kulturvård-men också andra samiska frågor. Hon var dessutom en karismatisk person med en stor berättarkonst, säger han och fortsätter:
- Karin brann verkligen för samiska frågor. Hon var under hela sitt vuxna liv mån om vår kultur och att hon genom sin kamp mot dåtidens kommunalmän såg till att Lappstaden blev bevarad för eftervärlden är ställt utom allt tvivel, fastslår Lars Stenberg.