Inlandsbanan byggdes i etapper och det första spadtaget togs på hösten 1907 då avsnittet Östersund-Ulriksfors påbörja-des. Ett år senare påbörjades även den norra delen från Östersund upp till Jokkmokk. Denna del, med sträckning förbi bland annat Arvidsjaur, öppnades i sin helhet den 7 augusti 1937, det vill säga dagen efter det att banan blivit högtidligen invigd av dåvarande kronprinsen Gustav Adolf som då skrev sitt namn på en minnessten som fortfarande finns att beskåda i Jokkmokk.
Spåret mellan Porjus upp till Gällivare blev den nordligaste länken av Inlandsbanan och dess byggande lär enligt berättelser ha tillhört de mest mödosamma med primitiva bostäder och allehanda svårigheter för de inblandade.
Vid rälsläggningen på 1920 och 30-talet hade rallarna fått betydligt mer civiliserade levnadsförhållanden även om förstås arbetsklimatet aldrig var "någon dans på rosor" under denna epok.
Den 1 mars fick exempelvis rallarna lagstadgad nio timmars arbetsdag med säkrade löner (även om de var låga).
Innevånarantalet fördubblades
Dåtidens styrande räknade med att Inlandsbanan, med angränsande tvärbanor, skulle bryta bygd - vilket också skedde. Tätortens befolkning ökade kraftigt, socknarnas likaså. Invånarantalet i lappmarken mer än fördubblades på många orter. Storuman, nu en självständig kommun, fanns inte ens före järnvägens tillkomst. Lycksele blev stad och orter som Sveg, Vilhelmina, Arvidsjaur och Jokkmokk växte märkbart genom järnvägens tillkomst och det är definitivt ingen överdrift att påstå att Inlandsbanan var det som lade grunden till det norrländska inlandets utveckling.Vilka var då dessa män som under svett och möda såg till att det svenska järnvägsnätet fullbordades?
Ja, i första hand var det statar- och torparsöner från Småland och Blekinge, som med äventyrsblod i ådrorna flydde trångboddheten i hemmet och drog iväg för att tjäna sitt bröd. Det var ofta unga män utan egentlig skolunderbyggnad som drogs till rallarlivet och dess vedermödor. Men det var också oftast duktiga och starka pojkar som inte var rädda av sig - varken för arbete, eller för knytnävar, om nöden så krävde.
Givetvis gick det inte alltid att undvika att en del sämre element drogs till rallarkåren, men dessa skildes snart från arbetet - liksom för övrigt de som inte orkade med den tunga och hårda arbetstakten.
Kamratandan viktig
Det är allmänt omtalat i rallarkretsar att kamratandan i arbetslagen framtvingade god hyfs och det tilläts inte att någon i laget vanhedrade sitt lag.Hederskänsla, rättvisa och renhårighet blev rallarnas adelsmärke, vilket dock inte uteslöt att rallaren också fodrade dessa egenskaper hos dem han kom i beröring med. De våldsamheter från de tidigaste åren som tillskrevs rallarna och förskaffade dem vanrykte hade oftast sin orsak i bristande tillmötesgående från ortsbefolkningen.
Till rallarnas en gång dåliga rykte bidrog främst brännvinslangarna framfart. Under den tidigaste järnvägsbyggartiden upprättades dessutom så kallade "futtar" på licens av arbetsbefälet. Det var en sort matservering kombinerad med utskänkning och matvaruaffär som ibland lär ha urartat till maskerad krogrörelse.
Helgrus vanligt
Men visst må det förlåtas rallaren att han efter flera veckors slit och umbäranden i ödemarken föll för frestelsen att då och då ta del av den lättillgängliga dryckesvaran.Men även om det emellanåt blev ett ordentligt helgrus så var det dock en oskriven lag att på måndagsmorgonen åter stå i schakten - även om baksmällan kunde innebära att verktygen då kändes ännu tyngre än vanligt.
Att lördagskvällens nöje också kunde innefatta ett eller annat knytnävsslagsmål var ofta omvittnat och ingen hemlighet i rallarkretsar.
Den eventuelle antagonismen mellan rallarkåren och ortsbefolkningen där de drog fram försvann oftast efter närmare bekantskap. Ett bra bevis för detta är att många rallare blev mågar i husen där de bodde, och även i en del fall bondens duktiga medhjälpare.
Faktum är att dessa till synes råbarkade män lärde sig att alltid känna stor yrkesstolthet där rättvisa och renhårighet var parollen.
Kvinnohjärtan i brand
Rallarens "heta" förhållanden till fruntimmer där de drog fram är ofta omvittnat - och förmodligen inte överdriven. Med sitt stolta maner och den vidbrättade hatten på svaj, gick han ofta "härjande" fram bland ortens unga damer - krossade många kvinnohjärtan och stukade därmed även mången rival bland bygdens pojkar.Men inte så sällan blev rallarna även själva "offer" på kuppen och gifte sig med ortens flickor.
Under den tid som banarbetet pågick bodde rallarna oftast i baracker i kocklag, eller hyrde in sig som inneboende i någon bondgård. Men många av dem byggde efterhand egna gårdar i byar som låg efter banans sträckning där de sedan som pensionärer levde och åldrades tillsammans med sina familjer. I exempelvis Moskosel och Auktsjaur finns än i dag delar av en del rallarhus kvar även om de flesta är rivna eller flyttade.
De allra flesta av de män vars livsverk blev att bygga den i år 100-årsjubilerande Inlansbanan är i dag döda. Men vi är många ättlingar till dessa järnvägsbyggare som lever med rallarblod i våra ådror och som genom berättelser till våra barn och barnbarn förhoppningsvis kan bidra till att, åtminstone i någon mån, bidra till att hålla våra förfäders viktiga arbetsinsats levande.
Källor: Boken Rallargärning samt egna sparade minnesanteckningar från min morfar Oskar Ferdinand Johansson "Trollhätte-Johans " berättelser.