Jazzmusiker och bohem som dansanta inlandsbor ännu minns

När det begav sig spelade det en jazzmusik med sådan inlevelse att en del på fullaste allvar hävdar att Arvidsjaur under dessa år var något av ett svenskt New Orleans.
Gösta "Falinken" Sörlind föddes 1920 och växte upp i Gävle. Den i unga år jazzintresserade Falinken ville direkt efter grundskoletiden satsa på en musikkarriär. Hans far var inte lika begeistrad över detta utan ville att sonen likt morbrodern skulle bli konservator. Eller satsa på något annat bra yrke med socialt anseende.
Unge Gösta lär ha varit påstridig och småningom gav pappan efter för hans musikpassion.
Det gick snabbt framåt för honom och så småningom kom han att spela i flera förnämliga orkestrar på hemorten och började räknas till det tidiga 40-talets jazzelit.
Men medan samtida unga jazzikoner som Gösta Thörner, Gösta Teselius, Sixten Eriksson, med flera, gick vidare mot berömmelse och fetare gager lade i stället Falinken helt tvärt av sitt spelande med motiveringen att han ännu inte riktig kände fullt ut vad han ville göra med sitt musikliv.
Medan den då 20-årige Sörlind försökte komma underfund med sina framtida ambitioner hoppade han ändå in i turnélivet för möjligheten att fly hemorten och få uppleva andra delar i landet.
Valde Arvidsjaur
Det var i samband med en norrlandsturné i tidigt 40-tal som det band Falinken då spelade med gästade Norrbottens inland som han fick idén att plötsligt lämna turnégänget och slå sig ner i lilla Arvidsjaur av alla ställen.
I sin nya hemort blev Falinken ganska snart en omtyckt dansmusiker som såg till att bilda olika bandkonstallationer med inriktning på jazzmusik. Bland annat då "Carioca" som förutom han själv på dragspel och piano också bestod av gitarristen Ivan Marklund, Odal Wiklund på trummor samt basisten Rolf Steinvall. Intresset för jazzmusiken bland Arvidsjaurs unga ökade nu påtagligt och kom att hålla i sig konstant under främst 1940- och 50-talet.
Falinken och hans olika bandmedlemmar sägs ha spelat en oemotståndligt svängande jazzmusik inför dansbesökare i bland annat Föreningshuset och Paveljongen, som var dåtidens populära och välbesökta danshak i Arvidsjaur.
I kultboken "Farmarna" - skriven av pedikantsonen Sture Hammenskog (som tidigt flyttade från Arvidsjaur och senare blev journalist/författare) tillägnas Falinken ett eget helt kapitel. Farmarna handlar om och beskriver ett antal män som levde bohemiskt och bekymmerslöst i 1940 och 50-talets Arvidsjaur. Helst tillbringade de sin tid i sällskap med varandra, och då ofta på fiket "Martins café" som var lite av gängets samlingslokal.
Musiker av främsta rang
I "Farmarna"beskrivs den ganska kortväxte Falinken som en man med aristokratiskt utseende som ofta gick klädd i keps, skinnjacka och ett par slitna vardagsbyxor som för länge sedan glömt vad pressveck var. Hans enda kostym under dessa sina första år i Arvidsjaur ska också ha visat vissa spår av svunnen elegans påpekas i boken.
Falinken var en jazzmusiker av främsta rang som förutom att han var en skicklig dragspelare även var en finfin pianist. Han kunde även hantera en basfiol med eminent skicklighet när det band han ledde framförde låtar från en repertoar som inte sällan bestod av pärlor i form av odödliga jazzklassiker.
Gösta "Falinken" Sörlind lämnade Arvidsjaur under senare delen av 60-talet. Han flyttade tillbaka till barndomsorten Gävle för att ta hand om sin då åldriga mor. Innan han lämnade inlandet minns möjligen dåtidens krogbesökare att han också gjorde en hel del framträdanden som pianist på Hotell Laponia.
Sörlind avled vid 85 års ålder år 2005.
Snäll och omtänksam
En som kände och minns Falinken ganska väl från denna tid är Arvidsjaurs egen jazzdrottning Inga-Lill Degerman, som introducerades in i musikens värld av just Falinken redan som 14-åring.
- Han var en fantastisk jazzmusiker och privat den snällaste och omtänksammaste människa man kan tänka sig, säger Inga-Lill som var vokalist i Falinkens olika band under några år på 50-talet.
Inga-Lill minns hur Falinken lade ner stor möda på att lära henne melodier och texter till de jazzsånger som framfördes.
- Jag minns hur vi vintertid höll till och övade i ett ofta ouppvärmt och svinkallt föreningshus och vilket oerhört tålamod Gösta hade för att få mig att sjunga de olika låtarna som han ville, säger Inga-Lill, som vidare fastslår att Falinken sannolikt hade stor del i att jazzmusiken blev så jättepopulär bland dansanta i Arvidsjaursområdet under några årtionden i mitten av förra seklet.
- Förutom i Arvidsjaur så spelade vi då och då också i olika byar som anordnade danser.Och vad jag minns var det alltid fullt hus och hög stämning där vi framträdde, berättar Inga-Lill Degerman avslutningsvis
Det kan tilläggas att före Inga-Lill var hennes syster Gun Hedberg också vokalist under några år i Falinkens olika bandkonstallationer.