Gerda Jansson övertog på 1930-talet det lilla kronotorpet i Lövlunda av sina föräldrar. Hon blev efter det ofta omtalad och omskriven som Sveriges enda kvinnliga kronotorpare.(Torp = mindre ej skattelagd jordbruks-skogs,lägenhet oftast belägen på enskild mark).
Gerda var en kvinna med stor arbetsförmåga och ett brinnande jordbruks- och skogsintresse. Förutom att hon bedrev jordbruk och djurskötsel med kor, grisar och får så var hon också i ett flertal år verksam som både piga, tjärdalsbyggare och kocka.
Hon var även i många år anlitad som städerska hos jägmästarna på Domänverkets Kullenområde i centralorten. Hemma på den egna gården i Lövlunda drev hon plantskola i Domänverkets regi och gjorde sig omtalad för att tillverka egna väl fungerande jordbruks- och såverktyg. I sin egenskap av kronotorpare var just Domänverket något som hon ofta förknippades med.
"Dji å dómänvärke" ( Jag och Domänverket) lär ha varit ett vanligt förekommande ordval om Gerda Jansson, eller "Janssons-Gerda" , som hon också kom att kallas, ofta upprepade och använde i sitt språkbruk i diverse sammanhang.
En rättskaffens kvinna
På 1920-talet utbildade hon sig till mejerska och arbetade i några år vid Antnäs mejeri. Innan hon på 1930-talet återvände till Serrejaur och tog över föräldrarnas torp var hon vid mejeriet också verksam och delaktig i att utbilda andra unga flickor till mejerskor.
Gerda var en rättskaffens kvinna med bestämda åsikter som tog mycket allvarligt på tjuvfiske och tjuvjakt och som alltid var på sin vakt. Hon drog sig inte heller för att avslöja och sätta dit dem som försökte sig på detta lagbrott.
Denna profil, som oftast sågs iklädd lång känning och en stor svart basker på sitt huvud, gjorde sig vidare känd som en utmärkt historieberättare med ett mycket uttrycksfullt och talande kroppspråk.
Gerda Jansson förblev ogift och sägs, åtminstone på äldre dar, inte ha haft allt för mycket till övers när det gäller att uppskatta det manliga släktet som hon oftast upplevde som både loja och bekväma varelser. Vilket fick till följd att hon inte sällan gav dem glåpord och tillmälen som exempelvis "bekväma fiolspelare".
Många historier
Hon hade inte heller mycket till övers för den nutida teknikutvecklingen. När hon 1970 fyllde 70 år och uppvaktades av Domänverket med en ny TV-apparat avstod hon från gåvan med orden "Den här dumburken kan ni gott behålla själva".
Många berättelser och historier florerar kring den kvinna. En ofta förekommande är den gång Gerda en höst gick ner genom isen vid selet nedanför sin gård. I stället för att drabbas av panik i det iskalla vattnet så la hon istället lugnt lovikkavantarna på isen och väntade på att de skulle frysa fast - när det hänt var det en lätt match för henne att stoppa in händerna i vantarna och dra sig upp ur vaken.
En annan historia, som sägs vara sann, är när hon på äldre dar städade hos jägmästarna i Arvidsjaur som för att avlasta Gerda lejt in en ung flicka för att hjälpa till med städbestyren. När Gerda kom in genom dörröppningen och såg flickan stannade hon bara upp och klargjorde sedan med klar stämma; "a`Gerda ska int skur de här golva i lag me nån blondin".
Gerda Jansson hade god hälsa ända upp till hög ålder. Fram tills hon passerat 80-årsstrecket sågs hon ofta cykla de dryga fyra milen mellan torpet i Lövlunda och Arvidsjaur för att städa hos jägmästarna på Kullenområdet.De sista åren av sitt liv bodde hon på ett äldreboende i centralorten. Hon avled 1992 vid 92 ålder.
Kul och underfundig
En som kände, och som också är lite släkt Gerda Jansson, är Ronny Lindström i Framnäs, Arvidsjaur. En man som nyligen förvärvade sina förfäders gård på Granberget utanför Bäcklund och där driver ett gammaldags jordbruk med bland annat kor, hästar, får, ungdjur och höns.
- Gerda var en karismatisk kvinna som hade bestämda åsikter om det mesta och med en nästan omänsklig arbetsenergi i sin kropp. Man kan nog lugnt påstå att hon var aktiv både natt och dag, säger Ronny vid minnet av denna stora profil som han hade förmånen att vara god vän med ända från tidig barndom.
- Hon var på många sätt en pålitlig kvinna som gillade lag och ordning och som man i alla lägen kunde lita. Hon var också en spontan och rolig person med en mycket "vass" tunga och med en berättarkonst långt utöver det vanliga, säger Ronny Lindström vidare.
Under många vintrar anlitade Gerda Ronny till att svara för plogningen av vägen upp till hennes lilla torp.
- När jag tog över snöröjningen frågade jag henne varför hon inte längre ville anlita den förra plogaren.
Hennes kvicka svar blev:"Jag var tvungen att säga upp honom. Han är så mycket kommunist att vägen bara blir plogad på den vänstra sidan".
- Det var Gerda i ett nötskal, alltid kul och underfundig, avrundar Ronny Lindström beskrivningen av sin vän.