Christina Larsdotter var dotter till Lars Jonsson Utterström (född 1806) och hans hustru Anna-Greta Johansdotter (född 1810). Dövstums-Stina kom hon att kallas för att hon var född dövstum, något som för övrigt även var fallet för hennes syster Marta Sofia.
Stina gjorde sig tidigt i livet känd för både sin arbetsamhet och för sin konstnärliga ådra. Stina lär ha varit en konstnär som älskade att se vackra saker omkring sig. Därför hade hon exempelvis målat golvet i den farstukammare, där hon bodde hos sin broder Carl Jonas, målat golvet i ljusblå färg på mittfältet och sedan på en cirka tre decimeter bred bård runt om "blommerat med knobbarna" i de finaste mönster och färger.
"Knobbarna" var de trästämplar hon själv hade skurit ut och snidat till i graciösa mönster och slingor med sin morakniv från bland annat furu och torrbjörk.
Flera av stämplarna blev anpassade så att hon sedan kunde tillverka sammanhängande bårder eller helmönstrad tyg med dem.
Det sägs att nästan allt i form av schaletter, sängtäcken, blustyger och mycket annat som producerades från vävstolar i Utterträsk med omnejd under denna tidsepok i slutet av 1800-talet blev dekorerade och prydda av Dövstums-Stina.
Enligt sägen såldes troligen hennes alster även ner mot kusten då Utterträskborna ofta gjorde sina handelsresor mot Piteå för att där inhandla matvaror och bomullsgarn och för att försöka sälja bland annat ull, vadmal och tjära som tillverkats.
Det lär idag vara mycket svårt att hitta något bevarat alster från Dövstum-Stinas egentillverkade tryckstämplar. Man vet inte hellre vilka färger hon använde, men man tror att hon gjorde färgerna bland annat genom att koka växter blandat med vatten. Möjligen använde hon även färgpulver i kombination med linolja för sina olika färgtryck, vilket i så fall möjligen kan förklara rester av den mönjeröda färg som finns på vissa av hennes 33 bevarade stämplar som numera finns bevarade till allmän beskådan vid Gamla Prästgården i Arvidsjaur.
Anledningen till att det blivit så är att sedan Stina Larsdotter avlidit strax före midsommar år 1920 så hade först hennes brorsdotter Maria Boman de många stämplarna i sin ägo. Sedan tog Marias son
Holmfrid Boman (1904–1976) över ägandet och beslöt år 1975 att skänka den unika samlingen vidare till Arvidsjaurs fornminnesförening.
Den välkände dikt- och poesiförfattaren Holmfrid Boman (1904–1976) är en man som många äldre inlandsbor fortfarande minns. Han har efterlämnat ett flertal nedskrivna minnesberättelser om sin släkting Dövstum-Stina från barndomstiden i början av förra seklet:
"Jag och min mor flyttade från Malmberget till Utterträsk våren 1917. Från min tonårstid minns jag Stina som en liten och arbetsam kvinna som alltid var i rörelse med olika arbeten på gården. På slåtterängarna var hon ivrigt med och räfsade och eftersom hon var så skicklig med kniven var det alltid hennes jobb att fixa och laga slåtterfolkets räfsor när så erfordrades", säger Boman och minns vidare:
" Ett starkt minne är även hur hon ofta på kvällarna satt på vedbänken i köket med sin sticksöm när det dagliga arbetet på gården var över, som i vila och ro med slutna ögon som om hon sov medan stickorna ändå hela tiden gick rytmiskt och taktfast", skriver Holmfrid som under sin författarsignatur "Bomans Pojke" efterlämnat en lång dikt där han porträtterar sin mytomspunna släkting.
Holmfrid Bomans son Sture Boman, Moskosel, nu 81 år, och Vigert Arvidsson, Auktsjaur, nu 75 år, är liksom Stina uppväxta i Utterträsk. Båda är dock födda flera år efter det att Dövstums-Stina gått ur tiden men de har ändå tydliga ungdomsminnen om hur byborna i olika sammanhang talade varmt om denna kvinna.
– Pappa talade ofta om hennes kreativitet och att hon var arbetsmyra. Att hon aldrig var sysslolös att hon i många år bodde i deras farstukammare och därmed kom att höra till familjen ända fram till sin bortgång strax före midsommar 1920, berättar Sture Boman.
Även Vigert Arvidsson fick under sin uppväxt höra många berättelser om Dövstums-Stina. Oftast då av sin farmor Louisa Enoksdotter (gift Arvidsson).
– Hon pratade oftast om Stina och beskrev henne som en snäll, arbetsam och mångsidig kvinna som klarade av det mesta och som alltid gav intryck av att vara nöjd och tillfreds med tillvaron, minns Vigert Arvidsson.