De första nybyggarna kom till byn i början av 1800-talet. Eftersom Gallejaur ligger svåråtkomligt bland bergen skulle det dröja ända till sent 1940-tal innan el, telefon och riktig vägförbindelse blev etablerad till byn.
Bara tio år senare påbörjade Vattenfall anläggandet av Gallejaur kraftverk som invigdes 1964. Ett kraftverk som med sin fallhöjd på 70 meter blivit Skellefteälvens största.
En sju kilometer lång kanal ledde in Skellefteälven i Gallejaursjön, vars vattenstånd därmed höjdes med 14 meter och blev vattenmagasin.
Förändringen orsakade förstås minskad åkerjord samt att en del hus och sjöbodar som tidigare stått nära sjön fick flyttas eller rivas.
Byns omvandling har inte hindrat att Gallejaurs ålderdomliga prägel bestått. Här finns kulturhistoria i form av ett 50-tal väl bevarade knuttimringar från 1800-talet.
Helt intakt är Anders Larsa-gården från 1860-talet. som förutom mangårdsbyggnaden också innefattar rundloge, stall, ladugård, bagarstuga, smedja och ett tiotal andra byggnader, som alla fortfarande finns kvar på ursprunglig plats.
Storasyster tog över
Dagens huvudpersoner systrarna Greta, Lisa och Ebba Karlsson, var barn till makarna Margareta och Kalle Karlsson. De tre föddes och växte upp i föräldrarnas gård "Kalles" väst i byn. Då fanns så många barn i byn att det periodvis bedrivs skolundervisning. Någon riktig skolbyggnad fanns dock inte utan gårdarna turades om att öppna sina hem till skolsal. Mellan åren 1931-1936 var skolan inhyst i familjen Karlssons bostadshus och fram till 1948 fanns även byns telefonväxel där.
Den äldsta av systrarna Greta Karlsson föddes 1916. Storasyster som hon var beskrivs hon som handlingskraftig och van att bestämma.
När morbror Johan-Anton och moster Erika i Anders Larsa-gården blev gamla flyttade Greta dit för att hjälpa dem. När de gamla dog blev Greta kvar och drever gården vidare.
Mellansystern Lisa var två yngre än Greta och därmed född 1918. Hon kom att på äldre dagar bli kommunikatören bland systrarna, möjligen som en följd av att hon under några år lämnade byn för att tjänstgöra i olika arbetarstugor och skolbarnhem.
Lillasyster Ebba föddes 1922 och blev kvar i föräldragården "Kalles" ända fram till 1993. Det året flyttar systrarna samman igen i det hus vid Anders Larsa-gården som har flest bekvämligheter.
Filminspelning
Systrarna Karlsson blev den fjärde och sista generationen aktiva jordbrukare vid gården. De valde att leva och driva sitt jordbruk med gamla traditionella arbetsmetoder och blev under flera decennier något av Gallejaurs ansikten utåt när det gäller kulturdokument över en svunnen tid.
Filmaren Åke Edström, Glommersträsk, spelade åren 1983-1988 in en unik dokumentärfilm om systrarnas liv och arbete på gården.
"Vi trivs med det gamla och har inte tyckt att det behövts några märkbara förändringar", säger systrarna bland annat i den uppmärksammade och sevärda filmen om deras liv.
I Edströms film berättar systrarna förutom om sitt jordbrukarliv även om den uppståndelse som var när filmregissören Bo Widerberg och hans filmteam på 1980-talet valde just Gallejaur och deras gård som inspelningsplats för långfilmen "Ormens väg på Hälleberget". I Widerbergs filmversion av Torgny Lindgrens välkända roman utspelas händelsen i en fattigby i Norrlands inland under andra hälften av 1860-talet.
1988 fick systrarna glädjas åt att, tillsammans med Arvidsjaurs sameförening, tilldelas det årets kulturpris Ringelräven.
Ingen av systrarna Karlsson fick några egna barn. Greta och Lisa avled båda 1996 medan Ebba överlevde sina systrar med tolv år.
De sista "kokvinnorna"
Det var därmed Ebba som tvingas avveckla gårdens jordbruk och kreaturbesättning. Det var också hon som året före sin död 2008 beslutade att instifta "Stiftelsen systrarna Karlsson i Gallejaur". Till stiftelsen donerade hon gård, bohag och lösöre.
I stadgarna finns uttalat att kulturarvet ska vårdas och bevaras men även att besökare ska beredas möjlighet att ta del av de livsbetingelser som varit rådande på gården. Natur- och kulturreservatet invigdes sommaren 2008, bara några månader efter Ebbas död, av dåvarande landshövdingen Per-Ola Eriksson.
Redan nämnde dokumentärfilmaren och Glommerssonen Åke Edström lärde tidigt känna systrarna och har många bevarade minnen av dem.
- Skillnaden på deras tänk och dagens är stor. Systrarna var absolut de uthålligaste representanterna för de urgamla självhushållen i arktiskt klimat, menar Edström, vars uppmärksammade dokumentär bland annat visades i Sveriges Television.
Ekologiskt
Edström säger vidare att systrarnas livsgärning kan sammanfattas med orden; olönsamt men levande, kloka fjällkor, 100 procent ekologiskt och mycket klimatvänligt.
- De tre var helt klart de sista traditionsbärande "kokvinnorna" i Lappland, summerar Åke Edström, som numera bor på annan ort och inte längre är aktiv i Glommerstäsk.