Dåtidens rallarkår bestod till huvuddelen av unga män som ursprungligen var statar- och torparsöner från främst Småland och Blekinge. Män som med äventyrsblod i ådrorna valde att fly trångboddheten i hemmen och i stället drog i väg för att genom hårt arbete med slägga, hacka, borr och spade tjäna sitt levebröd som järnvägsbyggare i norra delen av landet.
Dessa kringresande män fick smeknamn som Stor-Erik, Långe-David, Stor-Olle, Trollhätte-Johan, Smålands-Nisse och Spader Knekt".
Plikttrogna
Två omtalade rallarprofiler som var med om att bygga Inlandsbanan genom lappländsk ödemark från Östersund till Gällivare var David "Långe-David" Svensson, bördig från Borås, samt smålänningen Oskar Johansson, allmänt kallad "Trollhätte-Johan". Han var barnfödd i Emmaboda.
Båda ansågs plikttrogna och arbetsamma i sin yrkesroll, men blev också omtalade för sin stora berättarkonst - och för att de i motsats till många andra rallare valde att förbli norrlänningar också efter järnvägsbyggets slut.
Reslige rälsläggaren "Långe David" föddes 1886 och gick i pension 1946. Han lär ha huvudperson i många rallarhistorier och ska ha funnits med som en av aktörna i rallarfilmen "Kronans Rallare" som SJ spelades in 1929. Efter banans färdigställande 1937 slog han sig ner i Kåbdalis i Jokkmokks kommun där han också bildade familj och bodde fram till sin död 1977.
Rallarhus i Auktsjaur
Liksom "Långe-David" tillhörde "Trollhätte-Johan" de rallarlag som under 30-talet byggde den nordligaste sträckningen förbi Arvidsjaur upp till Jokkmokk.Efter många år med ständiga flyttningar med fru och fyra barn valde Johansson att stanna och år 1934 bygga ett hus för sig och sin familj i Auktsjaur.
Den Smålandsfödde Oskar Johansson kom upp till norra Sverige redan 1909.
Han berättade i en PT-artikel 1969 om hur storstrejken i början av förra seklet satte sina spår på hemortens arbetstillgång och hur han och ytterligare åtta unga män valde att lämna Småland för att söka lyckan norröver.
"Efter något års mellanlandningi Trollhättan beslöt vi att dra vidare norrut. Vi hade några liter brännvin och ett par tusen kronor i kontanter på hela laget när vi en söndag kom upp till Västerbotten och fick beskedet att närmaste ort att söka jobb på var i Krångfors väster om Skellefteå. Dit var det två mil som vi fick gå till fots", berättade Trollhätte-Johan
"Det var hårda tider som fostrade hårda män. Dessutom var förtjänsten dålig. Som mest kunde vi den första tiden komma upp till 70-80 öre i timmen men som regel stannade timpenningen på bara hälften av den summan", sade han bland annat i artikeln.
Sammanhålning viktig
Under sitt 33 år långa yrkesliv som järnvägsbyggare hann rallaren Oskar Johansson förutom sista etappen av Inlandsbanan även delta i byggandet av bland annat Norra Stambanan, Lyckselebanan och Skellefteåbanan. Under en period på 20-talet var han även utsedd till lagbas och fick då uppleva den "spänning" som emellanåt kunde råda mellan arbetsledning och arbetarna.
Men trots att rallarlivet enligt Trollhätte-Johan absolut inte var någon "dans på rosor" så menade han ändå att han och andra av dessa till synes råbarkade män också fick lära sig att känna stor yrkesstolthet där sammanhållning, rättvisa och renhårighet kom att vara huvudparollen.
Trollhätte-Johan tillhörde de få i rallarkåren som relativt snabbt kom att "bli fast"och ingå äktenskap. Hustrun Alice träffade han i Klemensnäs utanför Skellefteå. Han gifte sig med henne redan 1911. Trots det kringresande rallarlivet fick makarna fyra döttrar mellan åren 1911-1920. Ingen av dessa är kvar i livet men ett flertal barnbarn och barnbarnsbarn har dock sett till att Trollhätte-Johans rallargener förts vidare till kommande generationer.
Oskar Johansson hade förmånen att få vara pigg och kry ända upp i hög ålder och gjorde sig på äldre dagar känd som en pigg krutgubbe som njöt av livet.
Vid ett tv-sänt rallarmöte på 60-talet lär han på äldre dagar ha varit en av huvudfigurerna när rallarlivet ventilerades.
Trollhätte-Johan blev änkeman redan 1937 . De sista tio åren av sitt långa liv bodde han i dåvarande pensionärshemmet i Auktsjaur. Han avled 1972, bara ett par månader innan han skulle fylla 92 år.
Hans lilla rallarhus i Auktsjaur, som han själv alltid kallade "Kajutan", står nu uppställt till allmän beskådan invid Rallarmuséet.
En av dem som kände och minns Trollhätte-Johan är 81-åriga Essy Renberg, Arvidsjaur. Hon bodde granne med honom i Auktsjaur
- Han var en fantastisk man med en berättarkonst som inte var av denna världen. Jag och alla i vår familj blev alltid på bra humör när han kom på besök. Men det som etsat sig fast allra mest av honom var hans fantastiska kvinnosyn. Han höll kvinnan högst av allt och såg alltid upp till kvinnors åsikter i alla lägen, berättar Essy Renberg och tillägger:
- Han var också en mycket politiskt och samhällsintresserad person som gillade att läsa och se på TV. Han hade koll på de mesta som hände både lokalt och ute i världen. Och som inbiten sosse hade han som regel inte mycket till övers för andra partiers åsikter.