Sameprofilen Öberg är dock kanske allra mest ihågkommen för det faktum att han på 1930-talet tillhörde landets skidelit. Bland många meriterande segrar vann han bland annat SM-guld på femmilen i Boden 1933.
Erik Öberg hade under hela sitt liv sin bas i den lilla byn Fjällbonäs strax öster om Arvidsjaur. Där föddes han i början av förra seklet nära nog in i den samiska sfären som renägare och renskötande same. En näringsgren han mycket tidigt i livet fick lära av sin far Johan Martin Öberg (1859-1946) och som sedan kom att bli hans huvudsakliga sysselsättning under hela hans fortsatta yrkesverksamma liv.
Diplomatisk förmåga
Förutom sitt gedigna yrkeskunnande ägde Erik Öberg också den diplomatiska förmågan att på ett smidigt sätt klara av att lösa de samlevnadsproblem som emellanåt kunde uppstå under denna tidsepok runt mitten av förra seklet när två sådana näringsgrenar som lantbruk och renskötsel skulle samsas om naturtillgångarna.
För Östra Kikkejaurs gamla sameby var det naturligt att Öberg med sin diplomatiska läggning redan som ung blev byns ordningsman. Han blev även tidigt företrädare för Arvidsjaursbygdens samer som nämndeman i häradsrätten - ett uppdrag som han för övrigt tog över efter sin far när denne slutade.
Mångårigt ledamotskap
Bland Erik Öbergs andra uppdrag på riksnivå när det gäller samiska frågor ska förstås också nämnas hans mångåriga ledamotskap i den dåvarande statliga rennäringsdelegationen.
Välkänd skidprofil
Denne samiske profil från Fjällbonäs bidrog också tillsammans med Hilda Renberg-Granberg och Verner Lundström på 1930-talet till att göra inlandet och Arvidsjaur till ett än mera känt ortnamn i rikets skidkretsar. För i slutet på 1800-talet ansågs ju som kanske en del hört talas om samen Lars Olofsson från Pjesker vara Sveriges bästa skidåkare.
Erik Öberg, som liksom Olofsson gjorde sig omtalad för sin bländande skidteknik, deltog under sin skidkarriär i fem svenska mästerskap och vann många stora segrar. Bland annat vann han SM-guld på femmilen 1933 i Boden.
I ett reportage som undertecknad hade förmånen att göra med Erik Öberg år 1988 berättade den då 82-årige Öberg öppenhjärtligt om dåtidens strapatser i spåret och om hur efterhand spåren, utrustningen och vallningen kommit att utvecklats:
En och samma valla
"Vilken enorm skillnad det blivit sedan min tid, inte minst då vad gäller vallningsbiten. På min tid körde jag och många med mig med en och samma valla "Sandströmstvåan" vid i stort sett alla fören. Inte konstigt att det blev slitsamt ibland", berättade Öberg som också i sitt tillbakablickande uttalade en stilla undran om hur mycket bättre han möjligen kunnat bli om han tränat skidåkning riktigt ordentligt:
"Min träning var i princip i renskogen så kondition hade jag, men visst skulle man utöver det också behövt en del teknikövning eftersom ju vissa tävlingsspår hade utförsbackar som mest påminde om störtloppsbanor", klargjorde Öberg som också avslöjade att han i samband med SM:et 1931 för första gången provade nymodigheten "råttfällebindningen" - och mindes att han tyckte att det kändes mycket ovanligt till en början.
Hårt tempo
Innan fysisk smärta och söndervärkta leder gjorde att han efterhand tvingades trappa ner sitt renskötselarbete hade Erik Öberg haft förmånen att ända upp i 60-årsåldern kunna hålla ett sådant hårt tempo i renskogen att det sägs att unga tränade renskötare ofta hade svårt att hänga med.
Erik Öberg avled i oktober 1995 vid 89 års ålder.
Social och arbetssam
66-årige sonen Ulf Öberg, i dag pensionär och bosatt i Arvidsjaur, är en av sex barn Erik fick tillsammans med hustrun "Mimmi".
Liksom sin pappa har även Ulf ett mångårigt förflutet som renskötare. Han började nämligen i renskogen redan som 14-åring.
- Jag minns framför allt min far som en social och arbetssam person som i mina ögon tycktes känna nästan alla människor. Han var också en person som kunde tala flytande umesamiska och som i renskogen även på äldre dar tog sig fram i terrängen med en smidighet som en tonåring, berättar Ulf.
När det gäller Erik Öbergs bravader som tävlingsskidåkare har dock sonen inga som helst egna minnesbilder eftersom den epoken var innan han föddes.
"Ångrar att jag inte frågade mera"
- Jag har ju förstås hört talas om hans framgångar i skidspåret och visst berättade han väl också själv ibland lite om det. Men jag ångrar faktiskt idag att jag inte frågade mera runt hans idrottskarriär och att jag inte tog till mig mera av hans goda kunskap om gamla samiska namn på exempelvis platser, berg och annat, säger Ulf Öberg avslutningsvis.