Gustav Martin Eriksson var född 1901 och bördig från Orrnäs i Ångermanland. 1923 var han klar med sin lärarutbildning och avlade då folkskollärarexamen i Luleå. Sitt första jobb som lärare fick han sedan vid skolan i Strömsund i Jämtland.
1925 sökte han och blev anställd som lärare i Arvidsjaurs skoldistrikt och placerades då i byaskolan i Lauker, beläget tre mil söder om centralorten.
En by som han då inte visste något alls om och som han aldrig tidigare besökt.
Erikssons klart uttalade vänstersympatier kunde inte accepteras av den då företrädesvis borgerliga befolkningen som fanns i byn. Som en följd av hans politiska sympatier kom också den så kallade "Skolstriden i Lauker åren 1928-1933" att till viss del fokuseras på kristendomsundervisningen, där lärarens uppfattning kom att avvika från den i byn rådande uppfattningen.
Hans politiska övertygelse och det faktum att Eriksson ansåg att kristendomen vara ren och skär vidskepelse, gjorde att han drabbades av åsiktsförföljelse och vare sig blev populär som lärare eller privatperson i byn.
G Martin Erikssons egen son, konstnären Olle Martinsson, har i flera tidningsintervjuer på äldre dar vittnat om hur familjen fick lida och om hur han som barn med egna ögon på 30-talet tvingades bevittna olika typer av sabotage samt hur hans far som en följd av sina radikala åsikter till och med blev nedslagen med olika tillhyggen av arga bybor.
Inga biblar
Missnöjet med honom som lärare gjorde till och med att vissa av byborna tidvis helt enkelt vägrade skicka sina barn till skolan.
Att profilen Lauker-Eriksson alltid stod upp för sina åsikter och förslag, sin politiska ideologi och sin icketro på religionens sanningshalt, finns också grundligt dokumenterat i bland annat rättegångsprotokoll, domstolsutslag och diverse tidningsartiklar.
Exempelvis ska det ha väckt stor uppmärksamhet när han vid en kyrkostämma i Arvidsjaur på 1930-talet yrkade på att ett anslag med 699 kronor för inköp av biblar till konfirmander skulle strykas eller att i stället "Stormklockan"och andra agitationsalster som försvarade den ryska revolutionen skulle inköpas för beloppet och utdelas bland konfirmanderna.
Erikssons förslag slutade med att han av det lokala skolrådet tilldelades en varning, en varning som även innefattade hans beslut att inte hålla morgonbön med barnen.
Gav sällan läxor
Äldre inlandsbor som undertecknad talat med och som i sin ungdom var elever till denne inbitne kommunist minns honom som en lärare av sin tid som var både hård och konsekvent, men också rättvis.
Samt som en magister som i motsats till andra lärare sällan valde att ge sina elever läxor.
Han lär också ha varit extra mån om att stötta och hjälpa elever med så kallat "läshuvud" som han tyckte skulle studera vidare.
G Martin Eriksson blev kvar som lärare i Lauker fram till 1946 innan han de sista åren innan pensionen tjänstgjorde i Deppis och i centralorten Arvidsjaur.
Utanför lärarrollen hade denne frispråkige man många intresseområden. Samt också många politiska uppdrag. Bland annat satt han i ett antal år som ledamot i både kyrkofullmäktige och kommunfullmäktige.
Forskning stort intresse
Hembygdsforskning var ett annat stort intresse och han var i många år en av förgrundsfigurerna i ortens hembygdsrörelse. Erikssons insatser för tillvaratagandet av bygdens handlingar och minnessaker samt hans engagerade medverkan för konsten, frivillig studieverksamhet och musikens fromma ansågs så betydande att han 1969 tilldelades det årets kommunala kulturpris Ringelräven.
Denne profil, som i sällskapslivet lär ha varit en rolig och skojfrisk berättartalang, tillhör också en av få personer som fått en gata i Arvidsjaur uppkallad efter sig - "Lauker-Erikssons väg".
G Martin Eriksson avled i april 1980 vid 79 års ålder.
"Hade många goda sidor"
Välkände konstnären Olle Martinsson, numera bosatt i Arvidsjaur, är en av G Martin Erikssons fyra barn.
Olle minns sin far som en emellanåt auktoritär person men också som en snäll, rättvis och omtänksam pappa som var mycket intresserad av bland annat musik, astronomi och botanik.
- Jag minns med glädje bland annat trevliga fisketurer och semesterturer som vår familj gjorde nästan varje sommar på cykel, säger Martinsson som anser att det blivit alldeles för mycket negativa omdömen som kommit fram i pressen runt fadern.
- Han blev mycket omskriven men det är sällan det stått att läsa om hans goda sidor och egenskaper. Exempelvis hur han i många år tillhörde Rote Hilfe (Röda Hjälpen) den internationella organisation av socialistiska lärare som syftade till att undsätta familjerna till de kolleger som av Hitler direkt efter maktövertagandet sattes i fängelser eller koncentrationsläger.
- Pappa reste flera somrar ner till Tyskland. Officiellt som språkstuderande men i själva verket smugglade han Rote Hilfes insamlade pengar till de drabbades anhöriga samt delade ut propagandamaterial mot nazismen. Det han gjorde var säkert både spännande och långt ifrån ofarligt och jag ångrar att jag inte pumpade honom mera om vad som egentligen hände på dessa resor, säger Martinsson.