Ibland tittar ett nougatfärgat Cocker Spaniel huvud fram bakom gardinen på kontoret i Arvidsjaur. Det är Tyson. Samefolkets chefredaktör, Katarina Hällgrens, enda medarbetare på plats.
Framtoning
- Nu trivs jag med att vara själv på kontoret. Skulle min kollega sitta här istället för i Jokkmokk skulle vi säkert bara fika och snacka, säger hon.
Katarina var Samefolkets första kvinnliga medarbetare, tillsammans med andra nya medarbetare ändrade hon sakta tidningens framtoning.
"Jättebra tidning"
- Tidigare hade det alltid varit grå medelålders män som gjorde en torr tidning, både utseendemässigt och innehållsmässigt. I dag tycker jag att vi gör en jättebra tidning.
Hon började som journalist på Norrans dåvarande lokalredaktion i Arvidsjaur, men trivs bättre med Samefolkets magasinsupplägg. Privat har hon starka åsikter som hon gärna ger uttryck för, och det händer att folk frågar om det inte är svårt att skilja på det privata och jobbet eftersom hon ju verkar inom sin egen kultur.
Rötter i Myrheden
- Men jag förstår inte frågan. Tycker svenskar att det är svårt att skriva om saker som händer i Sverige? Jag är duktig på att vara objektiv, och sätter mig själv utanför de situationer jag ska bevaka.
Katarina tillhör
Semisjaur-Njargs sameby och har rötterna i Myrheden i Västerbotten. Mellan budgetplaneringar, intervjuer och plenumbesök åker hon dit, till huset med den perfekta roséverandan som hon äger tillsammans med en kusin. Eller till fjällen och Tjallas, dit man lättast tar sig med helikopter. Där tillbringar hon och Tyson somrarna tillsammans med släkten, mitt i händelsernas centrum, om man frågar Katarina.