Att järnvägsbyggarna under Inlandsbanans tillkomst fick slita hårt med spett och hackor under denna nu avlägsna tidsepok för snart 100 år sedan har många gånger vittnats om i både tal och skrift. Men att också rallarkockornas arbetsmiljö under denna tidsepok inte var någon dans på rosor står utom all tvivel även om dessa kvinnors slit och vedermödor i någon av de många manskapsbarackerna längst banans sträckning förvisso inte är lika omtalat.
Rallarkockan Karin Jonsson, född och uppväxt i Lina Ytterhogdal, började redan 1924 som ung 15-åring sin första tjänst som kocka - då hos "Olssons tipparlag" i Hoting.
Många måltider kom Karin sedan att laga och servera under de nästan 14 år som följde fram till det att Inlandsbanan var färdigbyggd och invigd 1937.
De första åren jobbade Karin tillsammans med sin mamma Berta, som också hon var rallarkocka. Arbetstillfällen för kvinnor var under 1920-talet mycket begränsade vilket förstås bidrog till att modern introducerade Karin att i unga år fick börja arbeta tillsammans med henne i ett kocklag.
Mor och dotter var tillsammans verksam i kocklag i förutom Hoting även Sveg, Lycksele, Storuman, Avaviken, Slagnäs, Auktsjaur, Moskosel, Tårrajaur samt på många andra ställen där järnvägsbyggarna drog fram.
Under många år var Karin också verksam som rallarkocka på egen hand utan modern vid sin sida.
Bra sammanhållning
Vid en intervju med Karin Jonsson bara året innan hennes död 1994 berättade hon i intressanta och detaljrika ordalag om de många åren som rallarkocka.
Via bevarade foton och hennes egna minnesbilder berättade hon om hårda arbetspass med arbetstider på upp emot 15 timmar om dygnet sex dagar i veckan. Och om hur hon och modern de första åren hade cirka fem kronor per man och månad i betalning för det heltäckande hushållsarbete de utförde.
Men trots depressionsår och att mycket var primitivt och jobbigt mindes ändå rallarkockan Karin denna mångåriga epok i sitt liv med välbehag.
På frågan om hur hon främst mindes de mytomspunna rallare hon "passade upp" och lagade mat åt så kom svaret blixtsnabbt:
- Jag har bara gott att säga om dem. De behandlade oss alltid väl och var inte alls så tuffa som det rykte de ofta fick. Den sammanhållning som fanns rallarna emellan är jag övertygad om är sällsynt i dagens arbetsliv. Inte hellre söp de och rumlade om nämnvärt som rykten emellanåt också gjort gällande, fastslog hon med bestämd stämma.
Rallarstuga i Moskosel
Som redan nämnts valde den i så många år kringresande rallarkockan Jonsson att efter Inlandsbanans färdigställande slå sig ner i Moskosel.
Tillsammans då med modern och sin då 8-åriga dotter Bibbi flyttade Karin till det nyinköpta lilla röda hus mitt i byn där hon sedan kom att bo under hela sitt återstående liv. Och där tog hon också hand om sin mor Berta fram till hennes död 1951.
Innan pensioneringen hann Karin även arbeta som Vattenfallskocka på en del platser.
Karin Jonsson hade också förmånen att långt upp i åren behålla gott minne och god hälsa vilket innebar att hon ofta handarbetade och även företog resor till olika platser runt om i landet.
Karin blev på äldre dagar mycket intresserad av historiken runt de flertal så kallade "rallarhus" som kvarstannande järnvägsbyggare kom att skaffa i olika inlandsbyar i norra kommundelen, bland annat då i Moskosel och Auktsjaur. Karin Jonsson har med stor exakthet kartlagt var och när dessa - både ännu kvarvarande och numera rivna - rallarstugor sattes upp och hon har även dokumenterat namnen på de rallare som efter järnvägsbyggets slut byggde egna hus till sig och sina familjer i Moskoselstrakten.
Skämdes bort av rallarna
Karin Jonsson förblev ogift genom livet men fick ändå uppleva modersglädjen då hon 1928 födde dottern Bibbi, som i dag heter Persson i efternamn.
Bibbi, som inom kort fyller 84 år och numera är bosatt i Arvidsjaur, följde i sin barndom åren 1928-1936 med sin mor i de olika kocklagen.
- Trots att jag då var under skolåldern så har jag kvar många minnen och händelser från denna nu avlägsna tid. Minns att det var ett ständigt packande och flyttande mellan olika platser men också att jag lärde mig väldigt mycket av rallarna som alltid månade om mig och ofta skämde bort mig med karameller. Att det var så hängde säkert samman med det faktum att jag var det enda barnet som levde med dem i barackerna, säger Bibbi som efter de kringresande barndomsåren tillsammans med sin mor som 8-åring fick påbörja skolgången i Moskosel. Den by där hon så småningom också kom att skaffa familj och stanna kvar ända fram till 2008.
Rak och social
Bibbi Persson mest bestående minne av sin mamma är att hon var en rak och social människa som alltid var tydlig med vad hon tyckte och tänkte i olika frågor.
- Mamma gillade också att handarbete och var en fantastiskt duktig sömmerska, sammanfattar Bibbi Persson.