Recension
Ulf Holmberg, ”Piteå stad 400 år. Urval av personer och händelser de första tvåhundra åren” (263 sidor, illustrerad i fyrfärgstryck).
Boken är ett slags bi- eller parallellprodukt till projektet ”Piteborgare”, en kartläggning av alla de nästan 10 000 människor som bott i Piteå stad från grundandet 1621 och 200 år framåt som författaren jämte två andra erfarna och skickliga släktforskare genomfört genom forskning i främst domboksnotiser, mantalslängder och kyrkböcker.
Ur detta stora insamlade material har Holmberg för denna bok lyft fram dels ”Sådant som sticker ut”, dels sådant som haft betydelse för Piteås framväxt. Boken består av ett 30-tal fristående artiklar av olika karaktär, huvudsakligen ”Historia underifrån” om ”Vanliga” Piteåbors vardagsliv.
Somligt skulle kunna utgöra underlag för en dokusåpa med inslag av sex, otrohet, pengar och våld; Verkligheten överträffar ibland dikten! Ett exempel är en uppbränd mystisk hårring – av pubeshår? – och 58 kärleksbrev mellan den nytillträdde – och gifte – komministern Mårten Beckman och borgmästare Sterners ogifta dotter. Dessa brev, med sina svårtolkade kodord, tvingades Beckman att hålla i handen när han 1696 satt i skampåle på torget – kanske ett uppskattat utflyktsmål för stadens ungefär 350 invånare?
Beckmans efterträdare som präst fick fly hemmet från sin våldsamma hustru. Förnedringen var total: Trots rådhusrättens beslut att ingen i fick sälja brännvin till henne avbryter hon rejält berusad predikan med sina skrik och blir hemburen från kyrkan av bland annat sin son.
Borgmästare Erik Dahlgren, en ”Utböling” som utsetts av kungen och som ingen i staden ville ha, dömdes 1718 till döden efter att ha dragit sin värja mot sin rådman och rival. Domen mildrades dock och Dahlgren blev kvar rekordlänge på sin post. Ja, det gick hett till i den lilla staden, men vi ska komma ihåg att detta var en våldsam tid och att det främst var sådant som blev rättssak som dokumenterades. Hälsan tiger som bekant still.
Inte lika spektakulära men väl så intressanta är kapitlen om hantverkare, postmästare, barnmorskor, tullare och tobaksinspektörer och deras verksamheter. Tre vackra porträtt i boken är målade av Piteåsonen Peter Roström vars öden efter 1756 är okända. En otrohetsaffär leder till stadens första skilsmässa 1709, rådhuset brinner 1806 och stadens äldsta bevarade bouppteckning från 1670 ger detaljerade uppgifter om handeln med samer.
Många entreprenörer nådde ekonomisk framgång, andra misslyckades. Riskerna var stora med exempelvis förlista fartyg och förlorad dyrbar last. I värsta fall gick människoliv till spillo, som 1656 då 13 omkom och sju räddades, varav två först efter en månad i vatten och kyla och 20 dagar utan mat! En kvinna förlorade tre av sina barn och ett barnbarn.
Författarens personhistoriska intresse lyser igenom men redovisar också miniundersökningar över befolkningsutveckling, barnafödande, spädbarnsdödlighet och annat. Inte minst informativa och för ögat njutbara är kartbearbetningarna över Häggholmens alla kvarter och tomter, exempelvis hur bebyggelsen växte fram: Först kvarteren kring torget, sedan med successiv expansion väster- och österut och från 1750-talet söderut mot Södra fjärden när landhöjningen så medgav.
Den välskrivna boken rekommenderas varmt för den med minsta intresse för Piteås historia. Boken är också vacker och torde passa bra som present. Det längsta kapitlet handlar om stadens guld- och silversmeder och innehåller inte mindre än 35 fina fotografier av dessa mästares verk, alltifrån en kalk tillverkad av Måns Guldsmed på 1630-talet till en sked av Carl Theodor Öhman 1874.
Carl Henrik Carlsson
Fil dr i historia och anställd som forskare vid Uppsala universitetet och Riksarkivet och sedan länge lokal- och personhistoriskt intresserad av Piteå.