På 1740-talet omtalas klädda julgranar som inslag i den svenska högaristokratins julfirande, och ungefär hundra år senare spred sig seden till bredare lager. I borgerliga familjer passade man på att hålla barnbaler i slutet av julen, då granen också plundrades på smällkarameller och godis - en tradition som är på utdöende i dag.
En annan sedvänja som praktiserades på Knutsdagen var betydligt mindre beskedlig. En så kallad Knutsgubbe tillverkades av en liten halmdocka klädd i dräkt. I fickan på gubben lade man en lapp där det kunde stå något elakt om den person som dockan var tänkt till. Dockan slängdes sedan snabbt in på personens gårdsplan varefter avsändaren sprang sin väg utan att avslöja sin identitet.
I svenska almanackor flyttades Knut i slutet av 1600-talet fram från den 7 januari till sin nuvarande placering. Den 7 januari var också det datum då den danske fursten Knud Lavard dog, mördad genom en sammansvärjning 1131. Så småningom helgonförklarades han och det är hans dödsdag som blivit vår Tjugondedag Knut, som helgen populärt kallas. Men att danske Knut hamnat på tjugonde och sista dagen för julfirandet är nog mest en slump, och så rimmar det ju så fint. Nu skall i alla fall granen bort. Slut med stickande barr i fötterna.