Tacksägelsedagen "Lovsång"
Lukas 19:37-40
Under mina 38 år i livet har jag hunnit vara med om erfarenheter av riktigt svåra saker. Perioder av tid där det har varit svårt att se någon ljusning alls, och där sorg, stress eller rädsla har varit de dominerande känslorna, dag ut och dag in. Jag har också fått uppleva fantastiska saker, relationer och situationer där det känts som att "allt går bra".
Vi drabbas alla någon gång av förluster, av relationer som går sönder eller trasar sönder oss, av konflikter, av motgångar och nederlag av olika slag. Sjukdom och död är delar av våra livsvillkor. Mobbning och psykisk ohälsa drabbar oss i alla åldrar. Livet är inte alltid bara bra.
När vi pratar om tacksägelse, tacksamhet och lovsång är det kanske lätt att i första hand tänka på tacksamheten man känner när saker och ting i livet går bra. Men den här söndagen handlar om en djupare slags tacksamhet. Den Gud jag tror på är nämligen inte bara med oss när allt går bra, när livet leker. Den Gud jag tror på har flyktingbarnets och tortyroffrets erfarenheter, har låtit sig misshandlas och avrättas och gått så långt in i ångesten det bara är möjligt. Den Gud jag tror på vet hur det är att leva på riktigt, och han vet hur det är att dö. Han gjorde det för oss, för att vi - oavsett hur våra liv ser ut, vad vi gör eller drabbas av - ska ha en öppen väg till honom och en lagad relation med honom. Och för att bära våra smärtor, för att gå med oss i dem. Vi är inte ensamma i mörkret. Och det är i sig en källa till tacksamhet, trots att livet inte är smärtfritt. Gud går med oss även i det som gör ont. Han lämnar oss aldrig.
Leonard Cohen uttrycker det i låten "Hallelujah" (här i Tomas Boströms översättning), som att vår lovsång också kan vara ett "trasigt halleluja". Jag har alltid tänkt på den formuleringen som att det är som när ens röst brister för att man börjar gråta. Hur fruktansvärt livet än är så har Gud gått före oss i smärtan, ångesten och döden. Och att inte vara ensam i det, det vet jag hur man kan känna tacksamhet över. Det är inte den jublande tacksamheten, utan det är den där rösten brister och gråten tar över. Men det är en tacksamhet, om än det är ett trasigt halleluja.