Jag känner en som tillhör världseliten i att längta. Det är min yngsta dotter. Hon räknar ner till sina födelsedagar när det är mer än hundra dagar kvar, längtar redan på söndagskvällen till fredagsmyset och hon har i skrivande stund skickat 61 julklappsönskningar via Whatsapp - en lista som hon dagligen fyller på. Där finns alltifrån trollstavar från Harry Potter till tygmärken med norska flaggan. Hon är världsmästare på att längta.
Och jag kan ärligt erkänna att jag faktiskt är lite avundsjuk på henne. Det fanns en tid då jag var exakt likadan. En tid då längtan liksom oskiljaktigt hörde samman med min person. En tid då livet till stor del gick ut på att längta. Men någonstans efter livsvägen så förvandlades den barnsligt spontana längtan till en mer krass och stillsam väntan.
Jag tänker att längtan har en inneboende framåtdrift. Att längtan är som ett barn som otåligt står i hallen och endast har en önskan: att något ska hända. Längtan ser fram emot och greppar efter framtiden. Väntan däremot - den nöjer sig med att tiden har sin gång. Kanske kan man säga att väntan är samma sak som längtan - fast med stillad hunger? Kanske är väntan en redan besvarad längtan - fast ännu ej mottagen?
Att vänta på en Gud som redan är här. Det är trons paradox. Att för ett ögonblick skymta Gud för att sedan förlora honom med blicken. Det är trons motstridiga ambivalens. Därför är det lika sant att Gud är här - som att vi väntar på honom. ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte” skriver Paulus.
Och medan jag väntar på denne redan närvarande Gud så ser jag fram emot att behandla 61 ivriga julklappsönskningar. Och köpa födelsedagspresenter. Hon fyller ju ändå år om 291 dagar.