Inför midsommardagen:
Om du tycker att det är alltför mycket asfalt, sten och betong runtomkring dig, passa då på att gå till kyrkan på midsommardagen. Då kommer du nämligen att hamna mitt ute i naturen. Bibelberättelserna ger oss ödemark och grönt gräs och fruktträd, vi möter boskap och fåglar och kryp, det blir himmel och jord och till och med regnbåge. Och så en hel del människor, förstås. Du möter skapelsen i all sin prakt, storslaget och fascinerande, och nog ligger förundran särskilt nära till just i midsommartid.
I förundran över naturen och alltings skönhet kan man få fatt på åtminstone två insikter.
Först: Allt hör ihop. Det ena påverkar det andra och det andra behöver det tredje som inte klarar sig utan det första. Allt hör ihop och det kan behövas sägas ofta – inte minst när det gäller oss människor. Vi är verkligen beroende av varandra och resten av skapelsen, på gott och ont. Viruset sprider sig för att vi hänger ihop och botemedel finns bara om vi hjälps åt. Ordspråket påstår att ”själv är bäste dräng” och det är naturligtvis lyckosamt när förmågor och ork får användas. Men för oss som lever i ett sammanhang stort som universum är det minst lika viktigt med samhörighet, varsamhet och respekt. Allt hör ihop.
Sedan: Allt hör också ihop med Gud. Kanske anar du att naturens skönhet bottnar i svindlande skapartankar och skickliga skaparhänder - hur kan allt ha blivit till om inte någon ligger bakom? Bra fråga. Kanske anar du djupt inom dig att dina egna hjärtslag liksom synkroniseras med pulsen från Skaparens hjärta, pulsen som genomsyrar universum och oss. Att få höra och känna någon annans hjärtslag är märkvärdigt. Då kommer vi nära, då är det tydligt att vi hör ihop, inte bara med varandra utan också med Gud. Då har du hittat en källa att vila vid, där närhet och sammanhang finns, där tillit och livsmod gror. Allt hör ihop med Gud.