Trettonde söndagen efter trefaldighet
Medmänniskan
Vi var vilse i en främmande stad. Det är 18 år sedan jag var i Indien och på knagglig engelska frågar: Hur ska vi hitta till hotellet? Mannen jag frågade tog tag i mitt lillfinger – ja faktiskt – det kändes lite ovant, men så ledde han oss gata efter gata överbefolkade av människor. Jag upplevde att vi gick långt, åtminstone så pass att det kändes som en uppoffring av mannen att leda oss hela vägen. Här, sa han, sen återvände han i den riktning vi kom ifrån. Det kan låta banalt, men 18 år senare har jag ett tydligt minne av händelsen och väljer att skriva om den i min lokala tidning i ett litet land långt ifrån den plats där händelsen inträffade.
Mannen minns mig definitivt inte, och jag tror inte att han skulle säga att det var en stor uppoffring han gjorde. Kanske tänkte han att om han gått vilse i en främmande stad så skulle han ha velat ha hjälp med vägen. Fått den beskriven för sig, men ännu hellre att någon vandrade med. Och för mig blev han verkligen en människa att vandra med. En medmänniska.
Vi vandrar genom livet med varandra. Ibland får vi sträcka ut en hand till någon längs vägen. Ibland sker det oreflekterat, bara sådär spontant, men det kan lämna spår hos andra. Spår som betyder något, som leder framåt – 18 år senare – ja kanske livet ut.
Så blir min bön denna helg: Gud hjälp oss att se hur beroende vi är av varandra. Hjälp oss att visa medmänsklighet i allt vi tänker, säger och gör. Amen.