Femtonde söndagen i trefaldighet
Ett är nödvändigt
”Tänker du att vi har behov av all den här chilin?! Är det verkligen nödvändigt att plantera så mycket?!” Orden kom från min fru i början av sommaren när hela fönsterbrädan var överbelamrad av chiliplantor. Den har kommit med åren – min glädje att gräva i jorden. Att ha jord under naglarna påminner mig om att det kommer något nytt ur allt det som har verkat dött.
Hur mörkt och dött det än kan verka så finns ljuset och livet där. Det ger hopp. Inte ett hopp som säger överslätande – ja men du ska se att det finns en mening med det här eländet. Men ett hopp som viskar att i det som verkar dött kan något gro - trots allt - och det hänger inte bara på mig, det vilar i något större. Men chiliplantorna var beroende av mig under sommaren som gick.
Och nä, vi har inte behov av så mycket chili, men att det från ett litet frö, om det får vatten, näring och omsorg kan bli en planta – det gör att jag får svårt att hejda mig – om än det inte var nödvändigt med så många plantor. Ja, vad är egentligen nödvändigt? Helgen som kommer fördjupar sig i frågan om vad som är viktigast och mest angeläget – ja inte är det chiliplantor – men de säger mig ändå något om livet och den Gud som bryr sig om dig och mig långt mer än en planta chili.
Så blir min bön denna helg: Gud, tack för jord under naglarna! Tack att det får visa på vad som är viktigt! Tack att det får ge hopp om liv – trots allt! Amen