12 söndagen efter trefaldighet
”Friheten i Kristus”
Det är de lediga morgnarna som är det bästa med att semester. Möjligheten att sova längre om det går, eller att stiga upp tidigt men inte behöva ha bråttom iväg, och att kunna sitta länge vid frukosten. Sedan kommer förmiddagen, dagen rullar på och även semesterdagarna fylls vanligtvis av sådant som ska göras. Men att få ha en lugn morgon är hela skillnaden för min del och ger mig en känsla av frihet.
Så här i sensommartid kommer då ett slags vemod. Så fort en sommar går, också i år! Så fint med allt som blommar - men det är också så tydligt att det är sista blomningen. Så länge till nästa ledighet. Så mycket som ska igång igen.
Och samtidigt finns där något förväntansfullt och nästan befriande i att få komma tillbaka till rutiner och uppgifter. Den som har haft skolbarn eller tonåringar vet att det kan vara välgörande för alla när terminen drar igång. Den här hösten blir speciell med den situation som är, med restriktioner och råd från myndigheter. Det finns ändå något gott i att ta vid arbetet igen för att försöka göra det så bra som det går.
Vad är frihet egentligen? Vem är fri? Den som är ledig är fri, på ett sätt. Men den som sällan – eller aldrig- har något att stiga upp för, är knappast mer fri än den som har uppgifter att göra. Det finns något paradoxalt i vad som är frihet och när det börjar bli något tvingande. Djupast sett så kommer man inte undan sig själv och det man kämpar med av. Man kan bryta banden till allt man har runtomkring sig, men ändå upptäcka att man inte är fri.
Bibeltexterna som hör till den här helgen har samlats under rubriken ”Friheten i Kristus”. Jag tror att det handlar om en frihet till något, mer än en frihet från något. Det handlar om en frihet som inte har något med semester eller arbetsuppgifter att göra, eller vad man ska eller inte ska göra, utan som hänger ihop med tillhörighet och var vi hör hemma. Rätt så ofta har kyrkan olyckligtvis satt villkor för den frihet och tillhörighet som Gud ger oss. Men det handlar faktiskt inte om vilka regler vi följer eller inte.
Människan är Guds avbild, sägs det. Det är stort att tänka att vi bär en påminnelse i oss själva om vilka vi är. Det är som att vi har ett foto av Gud i vårt innersta.
Det kan visserligen tyckas som att den bilden bleknar emellanåt eller att vi glömmer bort den där Gudslikheten. Kanske finns där ändå en längtan eller en aning om var vi hör hemma. För det är frihet också att höra hemma någonstans och få vara rotad i det. I en psalm sjunger vi om att: ”Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd, och ett oändligt hem”.
Det är en vila att få tro att tillhörigheten och hemmet finns där. När det är svårt att tro eller att påminna sig om den där Gudslikheten så kan jag ändå alltid återvända till det som Jesus lovar: Jag är med alla dagar. Det gäller, oavsett vad jag gör eller kan och det ger en befrielse. Jag behöver inte leta vidare.