Ett riktigt skitår. Så löd evangelium enligt smittskyddsläkare Nystedt. Och jag tror att många som lyssnade nickade igenkännande och tyst för sig själv upprepade de ord de just fått höra: ett riktigt, riktigt skitår.
Kanske kan man reagera på att jag väljer att kalla de orden för ett evangelium. Ett glatt budskap. För speciellt glatt – det var det väl ändå inte? Nej. Glatt var det verkligen inte. Långt ifrån. Men det var nog sanningen. Och sanningen är ofta till sitt väsen djupt befriande. Det är befriande när någon vågar tala sant om livet och det är befriande när någon vågar att inte vare sig förfina eller tillrättalägga verkligheten. Så ett skitår? I allra högsta grad.
Jag minns att jag av goda vänner fick många välmenta råd när vi gick igenom vår skilsmässa. Jag skulle satsa på mig själv, direkt ge mig ut på marknaden, och unna mig själv vardagslyx. Men för varje råd jag fick så växte klumpen inom mig. Varför? Därför att råden erbjöd en artificiell och krampaktig verklighet där sorgen inte rymdes. Evangeliet kom istället i mötet med en skidlärare på mitt dåvarande jobb. En sanning lika krass som befriande: Simon, det här kommer att bli ett helvetesår. Och mina ögon tårades av lättnad. Varför? Därför att han talade sant om livet. Han gav mig tillåtelse att leva i den verkliga verkligheten.
Så vissa år tycks bli skitår på samma sätt som en del år blir helvetesår – och att det på något ärligt sätt är sanningen. Men ändå vill jag inte sätta punkt där. För helt plötsligt glimmar det liksom till mitt i skiten. Oftast är det bara små korn av nåd. Små - men nog stora för att livet ska bli uthärdligt och sekundvis vackert.
Ett skitår, sa Nystedt. Ett nådens år, säger kyrkan på söndag. Och jag tänker att sanningen ligger i själva spänningsfältet. För min erfarenhet är att skiten och nåden ofta ses gå hand i hand.