Man hittade honom död på knä i ett plåtskjul. Bibeln hade han framför sig och orden han hade strukit under var: Kärleken är tålmodig och god.
Olof Larsson var en av de trettiosju personer som 1896 hade lämnat Nås socken för att utvandra till Jerusalem. Hoppet var att få skåda Kristus när han skulle kliva ner från sin himmelska tron och sätta fötterna på Olivberget i Jerusalem. Tjugotre år senare hade han fortfarande inte kommit. Och Olof Larsson var död.
Jag har många gånger vandrat längs Jerusalemfararnas gravar på Skopusberget i Jerusalem och undrat hur det kom sig att det just var den texten som blev den sista som Larsson läste i det som kom att bli hans sista andakt på jorden?
Jag har vuxit upp i en tradition där mycket av både sång och predikan har handlat om Jesu återkomst. Hyllmeter efter hyllmeter har försökt att beskriva den sista tidens skeenden. Tidsscheman har presenterats och år och datum har med frimodighet slagits fast. Jag ser i dag att vi alltför ofta uppehöll oss i trons futurum vilket gjorde oss blinda för dess presens. Kärlekens Gud var tålmodig och god. Men vi sträckte oss ivrigt efter framtiden. Vi bad om hans återkomst men glömde att tiden var Guds tålamod inkarnerat.
Kyrkan tror att Jesus en dag ska komma tillbaka. Det har hon alltid gjort. Varje söndag bekänner hon det i gudstjänsten. Med en halv mening. Varken mer eller mindre. Visst kan det tyckas torftigt att bekänna ett sådant stort hopp med så få ord. Men jag tror att det är en vacker påminnelse från Gud – som en gul, lagom avvägd post-it-lapp från himmelen: Jag kommer snart. Men glöm inte nuet.
Nuets nåd. Att Gud i kärlek kommer varje dag, år efter år, till människa efter människa. Igenkommande? Visst. Och högst närvarande redan här och nu.