Inför 1 söndagen efter trefaldighet.
Om du tycker att du hamnat lite väl högt upp på land, lite för långt från sjöar och hav, passa då på att gå till kyrkan i helgen. Då kommer du nämligen att hamna vid vatten, vid små och kända vatten likaväl som vid översvämmande och okända vatten. Söndagens tema är dopet och via bibelberättelserna förs vi till vattnet, det som är förutsättningen för allt liv och också behövs vid varje dop. Livsviktigt – jo, dop och vatten hör ihop på många sätt.
Vi är många som döpts som små barn och inte kommer ihåg vad som hände. I bästa fall har vi ett dopbevis och ett foto av oss själva och de som bar oss till dopet. Men även om vi inte minns har vår litenhet en storslagen hälsning: en människa bärs till sitt dop. Från allra första början är vi burna, av föräldrar, sammanhang och Gud själv. I dopet blir det där än tydligare: Vi förenas med Jesus i hans död och uppståndelse. Vi hör hemma och är burna.
Att vi är burna betyder att dopet inte beror på oss. Det kan nog inte sägas för många gånger att dopet är en gåva, en Guds gåva. Vi blir inte döpta för att vi är så fromma eller trevliga eller granna eller kan så mycket eller vill så mycket. Dopet är en Guds gåva till oss, Guds ja till oss innan vi ens kunde ställa frågor eller svara själva.
Att dopet inte beror på oss kan vara helt avgörande när livet inte blir som vi tänkte. När botten syns närmare än toppen, när ensamheten och kraven och skulden tynger, när tvivel överskuggar tron. Då är det ljuvligt och värdefullt att dopet är en gåva. När vi inte levererar är gåvan ändå given, och den tas aldrig tillbaka.
Så stanna gärna till vid vattnet. Låt vattnet få påminna om dopet – gåvan som du får återvända till hur många gånger som helst. Du är alltid buren i Guds händer, du hör alltid hemma där.