Sextonde söndagen efter trefaldighet
Döden och livet. Två ord som rymmer så mycket. När jag sitter framför datorn och ska försöka stava på något om dessa ord är det som att det bara blir tyst och stilla. Inför vissa saker är det så. Som att det finns så många aspekter, så många bottnar. Om jag säger något, är det så mycket som blir osagt.
Kanske är det just så med döden och livet. Inför detta som ingen av oss kommer undan – och som vi på så många sätt står stumma inför. Vi kan förundras över livet, att vi ens existerar. Vi kan bli stumma inför en stjärnklar himmel eller en smekning på vår kind. Men vi kan också förbanna livet och vad det gjort oss och andra. På samma sätt med döden tänker jag. Men min erfarenhet är att vi ändå behöver söka orden, språket som säger något om hur vi förhåller oss till det faktum att vi lever, att tala sant om livet – söka orden och uttrycken. Hur är det för dig? Livet? Och döden, våga prata om den. Vi behöver också lyssna, vara i det som är utan att alltid förklara – ibland kan vi inte annat än att vara tysta. Tystnaden har sin plats – på samma sätt som orden.
I livet och i döden och allt däremellan tror jag att det finns en Gud. Och när jag använder ordet Gud så menar jag kanske inte alls samma sak som du. Våra associationer, minnen, känslor och tankar förknippade med ”Gud” är olika. Om det kan vi samtala och dela erfarenheter. Den här helgen handlar om Jesus och hans makt över liv och död. Det är inget tvärenkelt, men det är den karta som jag navigerar efter i mitt liv. Det mönster som han visar på – från död till liv.
Jag tror på en Gud som finns nära mig i det liv jag lever, som finns nära mig den dag jag dör och jag tror och hoppas att samma Gud finns nära mig bortom tid och rum. Om detta samtalar jag gärna – söker orden för att förstå och upptäcka mer - och ibland blir jag bara tyst – i förundran.
Så blir också min bön inför denna helg: Sökande efter orden och tyst i förundran. Amen