Inför tredje söndagen efter trefaldighet
Jag har ibland tänkt att om jag blev tvungen att beskriva kristen tro med bara ett ord, så skulle det bli ”hemkomst”. Det är nåt särskilt i att få komma hem, i att få känna sig hemma.
En av helgens bibelberättelser tar oss hem till en pappa med två söner. Den yngre sonen är en äventyrare, den äldre föredrar det invanda. Den yngre gör av med hela sitt arv ute i stora världen, den äldre sparar och bygger upp därhemma. Den yngre kommer tillbaka tomhänt och ödmjuk, den äldre har allt kvar och muttrar missnöjt. Han som gav sig iväg längtade hem, han som blev kvar kände sig inte hemma.
Långt hemifrån kan vi vara på olika sätt. Bibeln har många fler exempel: Adam och Eva får lämna paradiset, Noa seglar på okända vatten, Abraham flyttar långt och Mose vandrar i ändlös öken. Deras liv är våra liv, för dem som för oss bär vägarna ibland åt oväntat håll och allt blir inte som vi tänkte eller ville. Många längtar hem, kanske också du själv?
Den som vill hemåt kan nog känna igen sig i de två bröderna men det är faktiskt pappan som är berättelsens huvudperson. Pappan har ett synnerligen stort hjärta, han väntar och ropar, han tar emot och omfamnar, han lyssnar och förklarar. Både den som just dyker upp vid horisonten och den som alltid gått därhemma möter samma oförbehållsamt generösa hälsning: ”Välkommen hem! Allt mitt är ditt!”
Det här är en berättelse om oss, men allra mest om vem Gud är och vad Gud vill. Pappan, det är Gud, det, springer emot oss med armarna utsträckta. Yvigt, öppet, leende. Det behövs inga konstruerade försvarstal för att livet blev som det blev. Kom, bara. Du är väntad. Du är hemma. Och rösten säger det, Guds röst säger: ”Välkommen hem! Allt mitt är ditt!”
Jag har ibland tänkt att om jag blev tvungen att beskriva kristen tro med bara ett ord, så skulle det bli ”hemkomst”.