Det är ofta hyllningar till vår vackra natur och den svenska sommarnatten. "Jag tror på sommaren" av Mats Olin, "Ta mig till havet" av Peter Lundblad, "Mitt sommarlov" av Anita Hegeland, "Oh Boy!" av Peps Persson och "Idas sommarvisa" av Astrid Lindgren, bara för att nämna några ur den stora skildring av vår sommar.
Musik och texter som är mer eller mindre odödliga och sitter långt ner i djupet av den svenska folksjälen.
Alla är de hyllningar till sommaren och naturen, men i många av texterna finns också budskap om att värna om det fina och bevara våra naturresurser.
1971 spelas för första gången Änglamark. Texten som Evert Taube skrev har sitt ursprung i att rädda vår nationalälv Vindelälven.(Wikipedia): "Jorden vi ärvde och lunden den gröna – låt dom få leva dom är ju så sköna" är en klassiker ur Everts text.
I början av sjuttiotalet tog miljödebatten fart i vårt land och miljörörelsen växte snabbt. I vårt län mötte planerna på en utbyggnad av Kalix älv mycket hårt motstånd från älvräddarna. Jag tror att oavsett vad vi då tyckte så ser vi nog alla att älvräddarna gjorde en heroisk insats, värd all respekt och beröm.
Det är lag på att kossorna ska ut ur ladugårdarna när det är sommar. Det är ju en herrans nåd att det är så. Vem vill vara inne när solen skiner, gräset är grönt och fåglarna sjunger så vackert.
Det var mycket Astrid Lindgrens förtjänst att ladugårdsdörrarna låstes upp och kossorna kom ut. I dag är koutsläppen lika givna på försommaren som havregrynsgröten på morgonen.
Änglamark blev Evert Taubes sista visa i livstiden. När han fyllde 85 år 1975 så skaldade Hasse och Tage följande till Everts ära: "Om vår goda vilja var lika stark – så vore jorden en Änglamark."
Det bästa i livet är gratis. Det finns där ute. Kom som du är. Naturen väntar på dig!