Parken är en fägring för ögat med all sin blomster men också en viloplats för själen där du kan slå dig ner och lyssna på det porlande vattnet från fontänen.
Fontänen är ritad av Astri Taube och gjuten av Herman Bergmans konstgjuteri i Stockholm. Den 11 november 1931 skickades konstverket till Arvidsjaur från huvudstaden. På fakturan från konstgjuteriet stod att läsa "Kvinnofigur med snäcka". 1932 fick konstverket sin plats i parken och blev Johanna med Arvidsjaursborna. Namnet Johannaparken fanns tydligen med från början då parken började anläggas i början av 1920 talet.
Jag tror att såväl Astri Taube och hennes livskamrat Evert Taube som båda i sina livsgärningar visat på stor omsorg om vår livsmiljö är glada åt den fina plats som Johanna fått i parken och att den också är en källa för törstande småfåglar i hettan.
Innan avresan från Arvidsjaur stannade jag till vid Nyborgstjärn som även den ligger centralt till i Arvidsjaur. En fiskare har intagit en synnerligen bekväm pose vid strandkanten. Han berättar att har man fiskelyckan med sig kan en regnbåge på 1,5 kilo hamna i stekpannan. Min vän fiskaren berättar att här vid strandkanten brukar vi gubbar sitta och prata om världsläget och alla stora fiskar som blir större och större för varje gång de berättas.
En påminnelse om vintern uppenbarar sig mitt i den obarmhärtiga hettan. En snöskoter av märket Ockelbo från den tid när skotern gör sin entré i fjällkommunerna har fått en ny uppgift som "blomkruka". Vid en närmare eftertanke känns ju också detta som kultur. Kanske inte som "fisförnäm kultur från de prominenta salongerna" men absolut något som gör en glad och road av den kreativa förmågan att återvinna våra ting som konst och fägring för ögat.