Tyvärr blir aldrig de fåtaliga mötena med denna förtjusande lilla fågel speciellt långvariga. Förr i tiden när det var vanligare med meståg i våra mer intakta skogar hände det ibland att det följde med stjärtmesar i de omkringdragande sällskapen, men de flög för det mesta rastlöst vidare och lämnade de ordinarie deltagarna efter sig. Den tid på året jag mest ser stjärtmesar är under senhösten och oftast handlar det då om smärre flockar på fem till tio fåglar. De håller samman familjevis genom hösten och vintern.
Jag minns en vårdag någon gång på 90-talet. Det var några dagar efter påskhelgen och i en spireabuske vid sidan av farstubron satt fortfarande kvar en del olikfärgade dunvippor. Jag höll på med någonting utomhus och kom mig för att titta mot farstubron och fick till min förvåning se en knallgul dunvippa som guppade iväg buren av en liten fågel. Jag tog mig snabbt in för att från köksfönstret kunna se vad som var i görningen.
Efter en stund dök en stjärtmes upp och arbetade ett tag frenetiskt med att få loss ett dun, denna gång illrött. När fågeln flugit iväg kom en till och tog ett grönt dun. Så höll de på en stund och de flög alltid åt samma håll med dun i alla färger. Det såg minst sagt lustigt ut. Att det var bobygge på gång stod klart. Lite senare gjorde jag vissa efterforskningar i mesarnas färdriktning men hittade förstås inget bo.
Stjärtmesens bo är en synnerligen konstfull skapelse. Det byggs av hoptovad mossa, hår, ull och lavar och kläs på utsidan med gråvita lavar. Boet fodras med stora mängder dun. Två till tre tusen kan finnas i ett enda bo! Tänk om jag hade hittat ett bo fodrat med mångfärgat påskrisdun.
För några år sedan fick jag tips om ett övergivet stjärtmesbo nästan i toppen av en fem meter hög gran. Med viss möda tog jag mig med lång stege till boplatsen och med livet som insats stod jag efter viss tvekan på en av de översta stegpinnarna. Stegen och jag stod lutade mot en minst sagt svajig gran och trots att jag borde ha hållit mig fast med båda händerna lyckades jag med en sekatör klippa loss det fastflätade boet som på lite håll mest liknade en gråmelerad, handstickad yllesocka. Trots att stjärtmesen bygger ett mycket välkamouflerat bo hittas det ofta och plundras av ekorre och kråkfåglar.
Man har sett fåglar som troligtvis misslyckats i sin egen häckning och som hjälpt andra mesar att mata sina ungar. Ungfåglar från första kullen har också setts mata småsyskon i en andrakull. Stjärtmesen är en mycket trevlig bekantskap och en synnerligen familjär sådan. Den livnär sig inte som andra mesar på frön utan nästan uteslutande på insekter och kommer därför sällan fram till fågelmatningar vintertid. Men så är den ingen egentlig Parus-mes heller. Den hör till en egen familj, Aegithalos, som omfattar fem arter. Fyra av dessa har en relativt begränsad utbredning i Asien, den femte däremot är utbredd och uppdelad på ett femtontal raser, varav vi i Skandinavien har en.