Det var en kall dag den 16 november 1976 när säkerhetspolisen slog till och efter en kort dialog blev det transport till häktet i Haparanda.
Fem år senare fick jag och reportern Jan Westerberg som första tidning besöka och intervjua Sanfrid Eriksson som hade en spännande historia att berätta. En månads fängelsevistelse och krävande långa förhör med Sveriges säkerhetspolis var jobbigt och kunde ha knäckt många men Sanfrid klarade pressen.
Exakt en månad efter gripandet släpptes Eriksson som en fri man och då började den egna jakten på skadestånd från media och personer som förtalat honom under ”spionprocessen”.
I många år hade Säpo spanat på Sanfrid Eriksson som de trodde var en ny storspion som avslöjat hemligheter om försvarsanläggningen Kalixlinjen.´
Spanarna hyrde rum i närliggande hus, avlyssnade Erikssons telefon, placerade mikrofoner i hans bil, samt rekryterade vänner och bybor som angivare för att kunna avslöja honom.
När skojfriske Sanfrid förstod vidden av förföljandet började han driva med sina ”övervakare” och åkte ut i sin bil i närheten av militärförråd skruvade runt stationer i en bärbar, tjutande radio och rabblade nummerkoder. En farlig lek som ju inte gjorde Säpo mindre misstänksamma. Efter 32 år, när polisen överlämnade sitt material till Riksarkivet, fick hustrun Karin äntligen se de hemliga dokumenten på 2 000 sidor om sin man, vilket har resulterat i en bok om den märkliga ”spionaffären”.
Läs mer på gunnarwestergren.com.