Asparna må dallra mest i vinden, men det är ändå samma vind som ruskar om alla träd. Vi är alla människor, men vi har olika sätt både att reagera och agera på. Jag tog fasta på det då jag begav mig ut för att tala med en handfull församlingsmedlemmar för att lära mig mer om själva relationen mellan EFS och Svenska kyrkan.
I sin skrift ”Rosenius själavård” från 2001 skriver Curt Carlsson att en folkväckelse tog sin början i Piteå landsförsamling 1802, en rörelse ledd av Carl-Olof Rosenius. Det är av vikt att sätta händelsen i en större kontext. Sverige var på den tiden ett fattigt land, och alkoholism och spelmissbruk var vanligt.
Av den anledningen kom väckelsen inte ensam, utan följdes åt av nykterhetsrörelsen. Religionen och pånyttfödelsen blev ett sätt att få ordning på tilltrasslade liv. År 1868 avled Rosenius, men då hade den Evangeliska Fosterlandsstiftelsen EFS redan existerat i tolv år, sprungen ur tidigare decenniers väckelsevindar. Att förstå Rosenius är i mångt och mycket att förstå den svenska sekulariseringsprocessen.
En annan röst som skrivit i ämnet är Edvard Backlund. I ”EFS:s historia i Norrbotten” skriver han att det bland annat var nyläseriet, alltså nytolkningar av bibliska texter, som i sinom tid kom att formas till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Han kartlägger även hur EFS växer organisatoriskt under 1900-talet, och mot denna bakgrund har jag frågat en handfull personer hur deras relation till EFS och Svenska kyrkan ser ut, men också hur relationen har förändrats genom åren och kulminerat i en sammanslutning mot slutet av 1980-talet.
EFS är en inomkyrklig missionsorganisation, och mina samtal har kretsat kring hur samarbetet organisationerna emellan har utvecklats de senaste fyrtio åren. Det blåser höstliga vindar utanför fönstret trots att det är maj månad, och jag sitter och samtalar med en kvinna som var arton år 1951 då hon drogs med i väckelsen.
Jag förs tillbaka till en svunnen tid. Hennes berättelse är målande och spänner över många år, hon har följt konflikten mellan EFS och Hortlax från första parkett både som nyfrälst och som diakonissa inom Svenska kyrkan. Men för henne har det alltid handlat om en och samma tro.
Konflikten förstärktes av vissa personligheter, asplöv som nämnts ovan, och att när vinden väl bedarrat står både EFS och Svenska kyrkan kvar i samma tro. Denna syn på saken överensstämmer med andra vittnesmål. En annan kylig vårdag sitter jag och samtalar framför en eld, det luktar vår och varm choklad. Återigen beskrivs EFS vilja att utföra egna nattvardsgångar, och Svenska kyrkans ovilja mot detta, som en av de utlösande faktorerna i 1950-talets konflikt. Varför fick vi ha de fyra b:na; bibel, broderskap, brödsbrytelse och bön, men vi fick inte ha nattvardsgång? hör jag mig berättas då jag sitter och värmer fötterna vid elden.
Att det kokas ner till ”fel person på fel plats vid fel tillfälle”, och att det då skapas konflikter och att klyftor växer verkar nästan alla jag pratat med hålla med om. Jag har valt att hålla de jag samtalat med anonyma, men mina samtal har varit fyllda med värme och öppenhet. Det råder stor transparens i ämnet, och även om ett visst ”oss och ni”-tänk lever kvar mellan EFS och Svenska kyrkan är alla jag pratat med eniga om att de andas samma luft.
Mina samtal med dessa samstämda röster har ökat min förståelse för EFS relation till Svenska kyrkan, och inte minst har denna sydlänning äntligen fått svar på mina frågor kring bönhusen utspridda i dessa djupa skogar.