Landsköpet
Sedan gammalt var det birkarlar och landsköpmän som köpte upp det som samerna och bönderna hade att sälja, framför allt produkter från rennäringen, fisk, hudar och viltskinn. I utbyte levererade köpmännen de förnödenheter samerna och bönderna behövde, som salt, järn, tyger och hampa. Birkarlarna och landsköpmännen, som oftast var storbönder, bedrev i sin tur handel med köpmän söderifrån, främst från Stockholm. Systemet medförde en varuförsörjning till de vidsträckta områdena i norr, men då detta så kallade landsköp inte kunde kontrolleras och därmed inte heller beskattas, sågs det med oblida ögon av statsmakterna. Principen att all handel skulle bedrivas i städerna och av borgare, medan bönderna skulle driva jordbruk inskärptes allt mer. Landsköpmännen var länge ovilliga att lämna den trygga tillvaron de hade på sina hemman för ett osäkert liv som stadsbor. De protesterade därför ihärdigt mot alla förslag att grunda städer. Till sist blev dock de som ville fortsätta att bedriva handel och sjöfart tvungna att flytta in till någon av de befintliga städerna eller att grunda nya.
Stadsplanerna förverkligas
Den 12 juni 1620 hade representanter för Umeå, Piteå, Luleå och Torneå socknars birkarlar och landsköpmän samlats i Stockholm med skrivelser där de begärde att få privilegier för var sin stad. Piteborna representerades av Mårten Olofsson, som kom från en betydande birkarlasläkt. Gustav II Adolf var dock borta på friarresa i Tyskland, varför ombuden fick överlämna sina skrivelser och åka hem igen. De fick tillåtelse att tillsammans med de andra birkarlarna, landsköpmännen och hantverkarna utse borgmästare, råd och andra stadsämbetsmän. Dessutom skulle de förbereda stadsbyggandet. Plats för Piteå stad var då utsedd till Bergsviken. Privilegier för städerna skulle ordnas när kungen kom tillbaka.
Tvist om stadens placering
Det första förslaget att bygga staden i Bergsviken fick dock allt mindre stöd. Slutligen ville de flesta bygga staden vid kyrkan i Öjebyn, trots att farleden in till kyrkplatsen var mycket grund. Fördelarna med Öjebyn var att befolkningen regelbundet samlades där för kyrkbesök, marknader och ting. Där hade även många av de blivande stadsborna kyrkstugor som kunde tjäna som en första bostad. De blivande borgarna i staden hade inte en tanke på att överge sina hemman i byarna, åtminstone inte den närmaste tiden. De tänkte skriva sig i staden och vistas där när handeln så fordrade, men i övrigt förlita sig på den trygga försörjning de hade som bönder.
I Piteå segrade alltså en placering vid sockencentrum framför en plats med bättre förutsättningar för sjöfarten, i detta fall Bergsviken. Hamnförhållandena skulle senare få större betydelse sedan borgerskapet tvingats flytta in till staden och där stationera sina större fartyg som de tidigare haft vid lämpliga hamnplatser i sina hembyar. Den 12 maj 1621 utfärdade så Gustav II Adolf privilegier för Piteå stad. Ett ombud för Piteborna var då i Stockholm för att hämta dem.
Piteå stads privilegier
Privilegierna innehåller arton punkter varav de flesta är lika med andra städers och reglerar villkoren för stadens administration och ekonomi samt stadsbornas skyldigheter och rättigheter. Några punkter gäller specifikt för Piteå stad. Den första avser den omtvistade frågan om stadens placering. Där framgår att staden skulle byggas vid kyrkan, på den plats som doktor Olof Bure hade utstakat. Bure var egentligen kungens livläkare men var kunnig inom många områden. Han utstakade plats för flera städer som grundades vid denna tid.
Enligt den fjärde punkten tilldelades staden till utrymme och betesmark tre mantal jord i Öjebyn, samt Vargön, Mellerstön och Jävreholmen. Öarna var kronans. De tre mantalen däremot tillhörde enskilda bönder. Kungl. Maj:t skulle därför förhandla med ägarna och betala dem skäligt så att ägorna sedan för all framtid blev stadens. I privilegiebrevet betonas att dessa ägor inte skulle användas till några personers privata nytta, utan till stadens gemensamma bästa. De som ville använda stadens utmark och ägor för bete, vedhygge, fiske och åkerbruk skulle årligen betala en viss ersättning till staden.
Den sjunde punkten avser stadens handelsrättigheter. Piteå stads borgare fick ensamrätt till att handla med allmogen i Piteå, Skellefteå och Burträsks socknar. I den åttonde punkten fastställdes stadsbornas rätt att handla i Piteå lappmark och i Västersjön (vid norska kusten).
Staten löste aldrig in de tre donerade mantalen jord i Öjebyn från de tidigare ägarna och till sist blev det enskilda borgare som köpte markområden av enskilda bönder. Donationsjorden blev därigenom enskild egendom, tvärt emot vad som varit meningen med donationen. Piteå stad fick inte heller tillgång till all handel inom de tilldelade socknarna. Svårigheterna att nå staden sjövägen medförde dessutom att staden flyttades till sin nuvarande plats sedan den gamla brunnit ned 1666.
Torneå, Luleå och Umeå
Torneå stad fick privilegier samma dag som Piteå. Luleås ombud kom inte iväg mot Stockholm förrän i juni och privilegiebrevet för Luleå stad utfärdades därför inte förrän den 12 juli 1621. Från Umeå kom inget ombud iväg under 1621. Umeå stad fick tillfälliga privilegier den 22 juni 1622. Slutliga privilegier fick staden inte förrän 1646.