Mesen slank förstås ut igen medan ugglan blev kvar, vilset flaxande mot ena fönstret. Med stor sannolikhet var det samma uggla båda gångerna.
Jag är nästan dagligen medveten om ugglans närvaro. Ser dess jaktförsök i gryning och skymning men ännu oftare hör jag på de irriterade småfåglarna att ugglan sitter här någonstans. Den är på grund av sin litenhet svår att få syn på. Mesarna däremot har full koll på ugglan och de låter därefter.
Sparvugglan är speciell på flera sätt. Den är Europas minsta uggla och har, jämte hökugglan det sämsta mörkerseendet av våra ugglor, inte stort bättre än oss människor. Därför jagar de båda två mest i gryning och skymning. Sparvugglan är en utpräglad småfågeljägare, vilket dess vetenskapliga namn också antyder. Glaucidium kommer från grekiskans glaux, uggla, medan passerinum kommer från latinets passer som betyder sparv. Den tar förstås också en del smågnagare när tillfälle ges.
Trots sin litenhet är den en ovanligt stark fågel. Jag har många gånger sett den ta domherrar vintertid och ännu hellre gråsparvar, medan det fanns sådana i överflöd. Den är förvånansvärt snabb i sin attack och lyckas ofta i sin jakt. Sen sitter den i snön på sitt byte och samlar krafterna för det stora lyftet. Att den orkar flyga iväg med fåglar i sin egen viktklass är också ett styrkeprov.
Sedan några månader har vi även en ung sparvhök här som gisslar småfåglarna så gott som dagligen. Denna fågel har nu senaste tiden fått konkurrens om maten, för vissa dagar ser jag både en vackert roströdbröstad hanne och en äldre hona som provar jaktlyckan.
Gumman som ivrigt sörjer för våra vintergästers välbefinnande är förgrymmad på både uggla och hök som har fräckheten att äta upp våra matgäster. Hon tycker att de kan äta solrosfrön som alla de andra fåglarna vi har här, men då får jag försöka förklara hur det ligger till. Hon kommer ursprungligen från fjärran land och kan inte veta hur saker och ting fungerar här uppe i högan Nord. Nu är det ju så att det finns fåglar som äter solrosfrön och så finns det fåglar som äter fåglar som äter solrosfrön. Sparvhöken och sparvugglan är sådana fåglar. Svårare än så är det inte.
Häromdagen satt en duvhök i snön några meter utanför köksfönstret med en skata i klorna. Händelseförloppet var över på några sekunder. Vi följde dramat från bästa tänkbara position innan höken drog vidare med sin varmrätt till lugnare matplats. Ja, gumman tyckte ju synd om skatan förstås, men det är samma sak där, duvhöken ska också leva. Och så påminde jag henne om hur arg hon var när skatorna tog flera nyutflugna pilfink-och blåmesungar i somras. Ja visst ja, det var så sant!
Nej, då är det bättre glädjas över att få inblick i hur naturen fungerar när den är som bäst. Det är inte många människor som på riktigt nära håll får se sparvugglan och duvhöken jaga. Sparvugglan brukar ju lägga upp matförråd för kommande behov, så det blir intressant att se om jag hittar någonting när fågelholkarna så småningom ska rensas kring gården.