I byn Hemmingsmark där jag växte upp under 50 och 60-talet fanns det som i det flesta byar gott om stigar och kärrvägar. Från mitt barndomshem behövde man inte gå speciellt långt för att komma till en stig. Från tidiga ungdomsår började jag använda stigarna för att ta mig till jaktmarker och fiskevatten söder om byn.
För några år sedan fick jag låna "Gagsmarksboka" av en bekant. Den handlar om byn Gagsmark som är belägen i norra Västerbotten cirka 11 kilometer söder om Hemmingsmark. I boken finns ett avsnitt där man kan läsa
"Trots att byn i både andligt och världsligt avseende tillhört Skellefteå, förefaller det ändå som om man i det dagliga livet under långa tider haft mest kontakter med Pitebygden. Handelskontakterna fanns i Piteå. Där skulle det köpas både guld och brännvin", och där söktes hjälp i nödsituationer; men man döpte också gärna sina barn i Öjebyn och Piteå".
Den så kallade "Pitestigen" är därför helt säkert av mycket gammalt datum.
Efter att jag läst boken kunde jag inte släppa det där med "Pitestigen". Jag ställde mig frågan – hur gick stigen mot Piteå?
På Generalstabskartan (1859-78) över delar av södra Norrbotten syns den sannolika stigen tydligt inprickad. Den startade vid länsgräsen cirka 5.5 kilometer i östlig riktning från byarna Brännland och Holmfors räknat.
Från länsgränsen går stigen genom i princip vildmark i nordlig riktning mot Hemmingsmark. Där passerar den Trupträsket och Persängestjärn för att komma fram vid mitt barndomshem som inte fanns vid den här tiden. Stigen ansluter den mot en väg som fortsätter mot Blåsmark och Bergsviken. Det här var tydligen den kommunikationsled som fanns mot Piteå för byar som Gagsmark, Tväråfors och Brännäs.
På Ekonomiska kartan från år 1947 finns stigen utplacerad men den har då delvis fått en annan sträckning, troligen då "kolonaten" i Mellanboda började att etableras på 1920-talet.
Vid telefon samtal med en person uppväxt i Brännäs någon gång i mitten av 40-talet, så berättar han att kände han till stigen som "Hemmingsmarkstigen". Han använde den i sin träning fram till det "kolonat" som den då kom fram till.
Sommaren 2020 besökte jag ett ställe där stigen passerade ett fornminnesmärke "Lappkåtahjäll" enligt kartan från 1947. Av "Pitestigen" syns inga spår och knappast på några andra ställen heller. Stigen fanns på 60-talet synlig från mitt hem räknat delvis som kärrväg, åtminstone fram till Persängestjärn. Det jag inte visste då var att stigen hade såna anor.
Under årens lopp har säkert alternativen till kommunikation för nämnda byar förändrats både mot norr och söder, inte minst genom de allmänna vägarnas tillkomst. Användandet av denna stig i sin hela längd upphörde för många år sedan.
Sen jag började forska i det här har jag ibland tänkt på min farfars syster som gifte sej Lidman i Brännäs runt sekelskiftet 1800-1900-talet. Då var det troligen den här stigen som var kommunikationen mellan det gamla och nya hemmet.