Maria Bergh och Hans Lindberg. Byggde en egen snöskulptur på gården i Rosvik. " Labbarna blev väl inte helt proportionerliga, men för att vara första gången vi gör det här känns det helt okej", säger hon.
För några månader sedan hittade Maria Bergh kärleken i Rosvik och nu pendlar hon mellan hemmet i Farsta i Stockholm och det nya livet i Norrbotten.
– Tanken var att jag och min särbo Hans skulle hitta på någonting tillsammans med min dotter när hon kom hit. Vi hade funderat på göra en snöskulptur tillsammans alla tre, men det blev inte av. Då satte vi två igång och jobbade och det var jättekul, säger Maria Bergh.
Spadar, sågar och vantar är några av de redskap som paret använt för att mejsla ut sfnixens ansikte.
Det var från början Hans idé att de skulle göra en snöskulptur av en sfinx.
– Jag föder upp katter av rasen Cornish rex och de är ju lite egyptiska till utseendet så det passade mig jättebra, säger hon.
Hans Lindberg passade på att föreviga deras första gemensamma konstverk.
Att jobba med händerna har alltid legat henne varmt om hjärtat. Maria började måla när hon var ung. Efter det har hon sysslat med hantverk i olika material. Men att jobba med snö var en ny upplevelse för henne.
– Det var häftigt med den kalla, fluffiga och glittriga snön som sedan packade ihop sig och blev ganska enkel att skära i till en början. När temperaturen ändrade sig och det började töa blev snön hård och tung att jobba med. Stora klumpar lossande och Hans fick ta traktorn och skotta bort en del snö, säger hon.
Den mytologiska varelsen sfnxen som bor i Rosvik är upplyst i skymningen.
Men trots att det inte varit enkelt har de inte gett upp. Maria tycker att det varit ett spännande att få skapa något så stort tillsammans.
– Det finns inga garantier med ett naturmaterial som snö. Vädret gör som det gör. Det är bara att hänga med.
En del handskottning krävdes också innan labbarna kunde sättas dit.
Sfinxen blev kanske inte blev helt proportionerlig men hon tycker att det känns helt okej för att vara deras första försök och nu pryder den gården som ligger i utkanten av byn. Kvällstid lyses den upp av en lampa för den som vil åka förbi och titta.
– Det är många bybor som visat intresse och några har tittat förbi. Jag tycker det är så härligt när jag hör pitebondska. Jag är så otroligt fascinerad av dialekten, eftersom jag är språkmänniska är det är guld värt att få ha den omkring sig. Alla är så trevliga och öppna här, säger Maria Bergh som planerar att flytta till Norrbotten inom kort.