Pandemiåret har tvingat oss, snabbare än vi anade, att lära nya sätt att mötas och bedriva vår verksamhet på. Hur denna vår vana kommer att ha formats inför årsmötet 2022 återstår att se men en kombination av det bästa från två världar, den verkliga och den virtuella känns nödvändig.
För ett år sedan lovade Sveriges Konstföreningar att i det framtida nya normala skulle länets konstföreningar fortsatt erbjuda människor utvecklande mötesplatser, vara en närande del av konstens och kulturens ekosystem!
Vi ser fortsatt våra fysiska mötesplatser som centrala i vår verksamhet. Men efter ett år på distans kan vi konstatera att det har hänt mycket runt om i föreningarna – vernissage streamas direkt via Facebook, utställningar fångas i korta berättande filmer och konstnärer ställer ut digitalt på konstföreningar hemsidor. Kan vi inte ses i konsthallen så får vi ha skyltfönsterutställningar. Ställa om och inte in har varit strävan.
Men vi hör en oro hos konstföreningarnas styrelser inför framtiden. Många föreningar har tappat medlemmar, varför vara med om det ändå inte finns något för mig att ta del av? En fortsatt osäkerhet – när och hur får vi gå tillbaka till en utställningsverksamhet utan restriktioner? Hur ska vi och medlemmarna klara digitaliseringen?
Konstens nya normala, som vi vagt uttryckte det för ett år sedan, har bokstavligen visualiserats. Idag ser vi förutom det klassiska mötet med konsten och konstnärerna i konsthallen många nya vägar – en utmaning för oss i länets konstföreningar att gemensamt ta oss an. Finns du där då som konstföreningsmedlem, som besökare såväl i konsthall som på webb? Finns stöttningen från kommunen och regionen?
Varför möta konsten? Jo, för att med konstnärens hjälp få spegla samtiden och sätta det som är viktigt just nu under debatt och gemensamt söka lösningar på komplicerade samhällsproblem. I mötet med konsten knyta an till våra medmänniskor i samtal som reflekterar över såväl nutid, dåtid som framtid.