Det är många år sedan jag hört eller sett Storlommen. Nästan så den fallit i glömska. Men så uppenbarade sig fågeln framför oss på självaste mors dag 30 maj. Det var bara att stå still och inte röra en fena. Lomparet simmade ut mitt i sjön och jag kände att där for den bilden. Men jag stod ändå kvar och såg lomparet dyka och de kunde vara borta länge under vattnet. Plötsligt bubblar det till bara några meter framför mig och där tittar lommen upp på mig. Jag vet inte men kanske sa jag hej. Men lycklig blev jag i alla fall.
Storlommen är en skygg fågel. Svår att komma nära men där simmade hanen och honan bara tiotalet meter framför mig. Det sägs att den som vandrat ensam i sommarnatten bland skuggor och dimmor och fått höra storlommens säregna läte aldrig glömmer det. "Ordet lom är ett gammalt ord som betyder skrika och genljuda". (Samma ord finns i begreppet lomhörd).
I radions P2 som har många naturprogram, bland annat om fåglar, refererades till en gammal sägen som sa att "Fan fick vara med och se på när Vår Herre skapade fåglar och Fan fick göra ett eget försök att göra en fågel. Han skapade den vackra storlommen men glömde fötterna, så Fan kastade fötterna på lommen så de fastnade på baken". Kanske är det därför lommen har svårt att röra sig på land då fötterna sitter långt bak på kroppen. Men lommen är en mycket skicklig dykare när den fångar fisk och då helst abborre.
Storlommen blir mellan 1–3 kilo och paren får normalt två ungar där de huserar i bona som de bygger nära strandkanten och därför blir känsliga för ändringar i vattenståndet. Efter att ungarna vuxit till sig så flyttar lommen till områdena kring Kaspiska havet och Svarta havet. Kvar står vi på strandkanten när de sagt adjö och kommer att minnas denna så speciella fågel och den lyckokänsla som for upp från vår blöta fötter hela vägen upp till de vackra minnenas bibliotek.