Och man kan ju pyssla med trädgårdsarbete, klippa gräs, rensa, bättra på färgen på utemöbler. Men så hände det sig så att min åkgräsklippare hade fått nog. Den ville inte mer. Hade gjort sitt. Jag har rätt stor yta att klippa så då var det att välja mellan en ny åkgräsklippare eller en robotgräsklippare. Det blev en robot. Ju mindre arbete i framtiden desto bättre.
Jag kan manövrera den med knappar på robotkräsklipparen eller med min mobil. Den är ett litet mirakel. Den laddar batterierna på en station, sedan kan man bestämma när den ska klippa och hur länge. Klipparen är parkerad på stationen tills klockslaget när den ska börja, klipper sedan tills batteriet behöver laddas och då knatar den tillbaka till laddstationen. När batteriet är fulladdat ger den sig iväg för att klippa vidare. Möter den ett hinder, backar den lite och försöker med en annan vinkel. Den beter sig som en levande varelse.
Mönstret för hur den klipper är ett mysterium. Den verkar inte ha något system alls utan åker hit och dit. Men sluttningarna har fått ett diamantmönster. Ibland när jag står och tittar kan jag undra varför den inte klipper den där biten med högre gräs. Jag har också upptäckt att den har ett favorithörn där den gärna klipper, så när jag ska se efter var den är så kollar jag först på det hörnet. Den har också ett ställe den inte gärna beger sig till – en sträcka uppe vid vägen. Nu när deras robothjärna har kartlagt hela gräsmattan förutom biten vid vägen så har den för skams skull också klippt där.
När jag ska se efter var den är (Våsch jär nö haina)? Ja, det måste jag göra ibland för den kan råka ut för olyckor. En dag hörde jag ett lågt brummande från min telefon och när jag tittade på appen för klipparen, stod det: Upp och ned. Den hade gått omkull i en brant sluttning och låg på rygg som en stor, fet skalbagge. Jag vände den rätt och gav den en liten knuff. Nähä, då fick jag meddelandet att klipparen hamnade utanför området. Området består av den kabel vi lagt ut. Andra gånger kan den köra fast, till exempel om underlaget är blött och mjukt av regn. Då står den och försöker och försöker att komma vidare och gräver djupa spår med hjulen.
Robotgräsklipparen har sina fans. Sädesärlorna springer efter för den underlättar tydligen maskletandet. En dag såg jag en sädesärla som stod och väntade bakom den parkerade klipparen. Den ville kanske försäkra sig om att vara först när klipparen gav sig iväg. En morgon väcktes jag av hundskall. En lös schäfer gjorde låtsasutfall mot något, kanske en hare? Det var det inte. Det var min klippare.
Om man klipper varje dag hinner gräset inte växa så mycket så då tycker jag synd om den för att den måste ju tycka att arbetet är meningslöst. Å andra sidan så ger dess låga, vinande ljud mig sällskap. Att bara sitta och titta på den ger också underhållning. Ibland börjar den snurra runt på plats. Som när en hund jagar sin svans. Då gör den spiralklippning.
Ägare till robotklippare ger dem tydligen namn (för att de känns så levande?). Min granne frågade mig därför vad den hette och jag sa Husqvarna. Nej, det menade han inte. Jag hade ingen riktig känsla för vad jag kunde kalla den. Men så en dag när jag skickade ett kommando att den skulle börja klippa då fick jag meddelandet, ”Klipparen har lämnat laddningsstationen”. Det fick mig att tänka på, ”Elvis has left the bulding”. Så kanske Elvis? Får då bara se till att den inte söker upp droger eller jordnötssmör.