Jag gick i pension sommaren 2007 och flyttade då tillbaka till Piteå efter tio år i Stockholm. Stressen och de många incidenterna på högstadiet där jag undervisade gjorde att jag inte orkade längre och jag längtade hem till Piteå.
Den första tiden som pensionär var glädje och lycka. Få träffa mor, syskon, barn och barnbarn. Gamla vänner ringde och jag följde med på dans. Det var som hade jag aldrig varit borta. På Annelund var jag åter hemma, men saknade arbetskamraterna. Jag gick med i PRO istället. Välkomnades och tillhörde åter ett gäng.
”Vad gör du som pensionär?” Jag bestämde mig tidigt för att ha åtminstone en programpunkt på agendan varje dag, förutom en promenad. Städa, tvätta och stryka, baka, sortera gamla foton, skriva på datorn, bjuda på middag med mera. Höjdpunkterna var och är när barnen kommer på besök med barnbarnen.
På kvällarna är det tv som gäller och på nätterna läser jag två–fyra timmar innan jag äntligen somnar. Tre romaner i veckan är det normala. Pensionen innebär att jag äntligen kan sova ut på morgonen.
Att bli invald i PRO:s styrelse 2009 var en höjdare. Samarbetet var gott och det var kul att planera och genomföra mötena med medlemmarna! 2020 har ju covid-19 ställt till det. Inga möten alls, inga pubkvällar, fredagskaféer eller föreläsare. Ändå är jag lyckligt lottad som är frisk.
2010 startade vi Litterära Salongen i Piteå. En grupp kulturella damer har recenserat böcker en gång i månaden. Vi reste till Edinburgh ett år för att besöka parker, museer och författare. Ett annat år åkte vi till Umeå och bodde på hotell några nätter. På dagarna besökte vi det nya biblioteket. I höstas ordnade vi i en festmiddag på Odd Fellow. Nu är vi nödda och tvungna att göra uppehåll. Det är inte roligt, för vi är ett fantastiskt gäng.
Jag började skriva på allvar när jag gick i pension. Nu fanns tiden. Den första romanen kom 2009 och före jul 2020 kommer den senaste. Åtta böcker har det blivit och i samband med dem har jag hållit många föreläsningar runt om i Sverige. En dröm, drömmen att få skriva – inte bara rätta skrivningar – gick i uppfyllelse när jag slutade arbeta.
Jag träffade Östen Berglund på Match.com i april 2008. Lång karl i hatt, resvan, självständig och allmänbildad. Det sa klick nästan direkt och vi flyttade ihop efter två år. Det var så roligt att planera för ett liv tillsammans på ålderns höst. Problem, javisst, men efter tolv år är vi nu sammansvetsade och har funnit en vardag som passar oss båda.
”Även om man blir gammal och skrynklig utanpå, så är man lika ung och galen som i ungdomens dagar”, sa mamma. Känslorna är desamma. Jag kan inte annat än hålla med. En innerligare kärlek, mera ömsint och närvarande kärlek, mötte jag alltså sedan jag gått i pension. Östen blev min livskamrat. Att dela njutningen är fantastisk.
Vi har gjort många resor tillsammans. Sol och bad, promenader, museer, god mat och många böcker. Och kärlek, förstås.
Tidigt lärde jag känna människor från andra delar av världen. De har alla varit ljuspunkter i mitt liv. Tekle och Zaid från Eritrea betyder fortfarande mycket för mig, även om vi inte ses så ofta. Här i Piteå har jag Kefle och hans familj. Som pensionär blev jag god man till en pojke från Afghanistan. Under några år stöttade jag honom och han berättade om sitt liv. Men han försvann, jag sörjer honom, undrar hur han har det och var han är. En eritreansk vänfamilj har vi umgåtts med i flera år. De har nu flyttat till Uppsala. Den somaliska vänfamiljen bor granne med oss. Där kan jag framför allt hjälpa ungdomarna med svenskaläxorna.
Mor föddes 1921 och dog i februari 2019. Hon är den som har betytt allra mest och jag saknar henne mycket. Eftersom jag själv fick barn redan som 18-åring har jag vuxit med dem och lärt mig mycket. Fem barn. En stor, stor lycka.
Efter tolv år som pensionär saknar jag numera ingenting, allra minst jobbet. Både knoppen och kroppen skulle strejka efter en timme. Nu är det en sak i sänder och döden sist som gäller!