Birger Steckzén föddes i Piteå stad den 10 oktober 1892. Föräldrar var läroverksadjunkten Carl Oscar Bäckström, som senare tog namnet Steckzén, och Hedvig Eugenia Lundgren. Efter studenten läste Birger Steckzén historia i Lund och doktorerade 1920 på en avhandling om Karl Gustaf Wrangels fälttåg 1646−1647. Under doktorandtiden arbetade han extra, såväl på Riksarkivet som på Krigsarkivet. Vid endast 29 års ålder blev Birger Steckzén 1921 krigsarkivarie. Förutom de akademiska meriterna i militärhistoria bidrog sannolikt att Steckzén även var löjtnant i reserven vid Norrbottens regemente. Krigsarkivet ingick vid denna tid i Generalstabens krigshistoriska avdelning, med främsta uppgift att bistå denna med forskningsmaterial.
Birger Steckzén var chef för Krigsarkivet till 1959. Han kämpade under många år för att frigöra institutionen från militären, utan att för den skull hamna i beroendeställning till det civila Riksarkivet. När detta uppnåtts blev hans nästa mål att lösa Krigsarkivets lokalproblem. Arkivet var då inte samlat utan utspritt på flera depåer i Stockholm. Nya lokaler byggdes vid Banérgatan på Ladugårdsgärde, lokaler som Krigsarkivet nu lämnat och flyttat till Riksarkivets lokaler i Arninge. I samband med Steckzéns pensionering från Krigsarkivet försökte dåvarande riksarkivarien genomdriva en nedläggning av Krigsarkivet vars samlingar skulle införlivas med Riksarkivets. Steckzén vann även denna sista strid och lyckades stoppa nedläggningen. Birger Steckzéns valspråk, ”Vik ej inför prövningen”, var synnerligen passande.
Redan i mars 1918 hade rektor Leopold Dahlberg väckt en motion i stadsfullmäktige att Piteå stad borde uppmärksamma det kommande 300-årsjubileet den 12 maj 1921 genom att låta någon vetenskapligt kvalificerad person utarbeta en historik över staden. Motionen föll i glömska och vid stadsfullmäktiges sammanträde i maj året därpå tog Dahlberg upp frågan på nytt. Emellertid hade erfarenheten på andra orter visat att kostnaderna för att utarbeta en sådan bok skulle bli särdeles höga, ända upp till 6 000 kronor. Då det var liten utsikt att staden skulle bevilja så stor summa till en bok ville Dahlberg återkalla sin motion. Stadsfullmäktiges vice ordförande, tidningsredaktören Salle Salomonsson, ansåg det vemodigt att tänka sig att stadens 300-årsjubileum inte skulle högtidshållas på något sätt. Han föreslog därför en ny undersökning, men inget hände. Inte förrän den 26 november 1920, knappt ett halvår innan det stundande jubileet, beslutade stadsfullmäktige till sist om ett anslag på 6 000 kronor till en minnesskrift. Birger Steckzén fick frågan och accepterade uppdraget.
Boken skrevs på rekordtid och var färdig i juni 1921, en månad efter jubileumsfirandet den 12 maj. Den fick titeln ”Minnesskrift till Piteå stads 300-årsjubileum” och kostade 5 kronor. Boken handlar mest om 1600- och 1700-talen och något om 1800-talets första hälft. Någon heltäckande jubileumsbok var det alltså inte fråga om. Steckzén hade även åtagit sig att skriva Luleå stads historia till dess 300-årsjubileum samma år som Piteå. Boken om Luleå stads historia skrev han dock tillsammans med en annan författare, Henrik Wennerström, som behandlade perioden 1800−1921. Steckzén skrev sedan Umeå stads historia till 1888, vilken gavs ut vid den stadens 300-årsjubileum 1922.
I Piteå kommuns centralarkiv finns Birger Steckzéns brevväxling med de styrande i Piteå bevarad. Den ger en inblick i de svårigheter Steckzén hade att brottas med för att få tillgång till nödvändigt källmaterial och bilder till boken. Steckzén hade skickat brev till jubileumskommittén som inte besvarade dem. Han ville bland annat få besked om bildmaterial, samt om bokens utformning och tryckning. Steckzén hade även begärt att källmaterial från pastorsexpeditionen skulle lånas ut till Riksarkivet, där han då arbetade, men inget hade levererats. Han vände sig slutligen till Dahlberg och Salomonsson, med påföljd att han till sist fick hjälp. Även sedan boken hade levererats fick Steckzén stöta på för att till sist få ut sitt arvode.
Birger Steckzén var under hela sin levnad en flitig författare. Han gav ut en rad arbeten inom framför allt militär- och arkivhistoria. Steckzéns sista stora arbete, ”Birkarlar och lappar” 1964, blev delvis hårt kritiserat för att han gav sig in på arkeologi och andra vetenskapsområden som han inte behärskade.