Vår vän och bastukamrat Rolf har lämnat oss. Han föddes och hade sina första levnadsår i väglöst land, lärde sig tidigt att roa sig och klara sig själv, inga syskon, blev nog brådmogen. Flyttade sedan in till tätorten Vindeln med mor och far.
Släkten med alla historier, inte minst om ´n Stor Anton som lyfte stora stenar, berättade han gärna om. På senare tid skrev han ned sina minnen om släkten och uppväxten i boken – Som jag minns – en gåva till hans och hustru Ullas barnbarn Albin.
Var det ensambarnets behov av sällskap som gjorde honom så delaktig och inbjudande till bastukvällar med gymnastik och mat, härliga, årliga, stora sommarfester med mat och musik och tal, deltagande i det filosofiska sällskapet Röde Orm. Han var alltid deltagande, alltid med inlägg, ibland även mot kvällen med en lite allvarlig och tänkvärd sång.
Tänk att ha så många strängar på sin lyra. Hans känsla för form och design fick man se i fantastiskt fina hantverksalster i näver, rotflätning, läder och garvning, mineral och fotografi. Intet verkade vara honom främmande. Även datorn, bildbehandling, stenar och elektronik gav han sig på.
De sista åren, mer än tio, märktes han alltmer av polyneuropatin som ju tar styrka i ben och händer och vilken även tvingade honom att gå med käpp för balansen. Hans nyfikenhet och ihärdighet höll till och med hans diabetes i schack utan medicin och med rätt kost.
Dessa sista år blev en kontrast till den starke Rolf som lätt sprang två mil hem från utflykten, bar ryggsäck och kanot på sina axlar på fjällturen med Ulla och sönerna Tomas och Daniel.
En mycket stor sorg drabbade honom och Ulla med sonen Daniels bortgång. Vi, alla era vänner, hjälptes åt i denna sorg med vårt gemensamma umgänge. Rolf bearbetade sorgen också genom att skriva sin bok om släkten och minnena, som han mindes dem, vilken blev en fin gåva till barnbarnet Albin.
Vi saknar honom från den stund då han lämnade oss!