Mårten Lindgren har lämnat oss, 77 år gammal. Han efterlämnar sin maka Viveka samt döttrarna Lotta och Anna-Karin med familjer i stor sorg och saknad.
Mårten föddes i Åträsk, Piteå. Han växte upp med sin mor Sonja i hennes föräldrahem då hon tidigt blev änka. Banden mellan mor och son blev starka och Mårten kom att ha nästan daglig kontakt med sin mamma hela hennes livstid.
När Sonja träffade Östen flyttade familjen till Yttersta. Här fanns allt Mårten uppskattade av naturen, bärplockning, skogsvandringar och skidåkning. Det förblev en viktig plats för honom med många fina minnen.
1963 träffade Mårten sin livskamrat Viveka på Folkets hus i Fällfors och på nyåret 1967 gifte de sig. Samma år tog han studenten och dottern Lotta föddes. Två år senare fick de dottern Anna-Karin. Flickorna växte upp i Sävar där Mårten och Viveka byggde hus till familjen. Han var händig och ägnade mycket tid åt hus och trädgård.
Mårten, som var målinriktad och mycket noggrann, trivdes bra med sina arbetsuppgifter som elingenjör på AMS och sedan som inspektör på Arbetsmiljöverket där han avslutade sin karriär som biträdande chef. Efter arbetsdagens slut längtade han ut i skogen. Beroende på årstid och inspiration vandrade han, sprang, tog sig fram på skidor och styrketränade. Naturen och träning var alltid ett stort intresse för honom som in i det sista, trots sviktande hälsa, kom att vara en källa till välmående och inspiration.
Mårten hade även ett stort intresse för historia och var som ett uppslagsverk för oss övriga. Han var mycket rak, ärlig och lojal, han värnade om och tog hand om sina nära, både gammal och ung. Såväl barn som barnbarn har genom åren fått hjälp med bland annat läxor och blivit uppmuntrade till studier med bestämd men varm hand. Mårten hade även förmågan till lek och upptåg. Cowboylekar, fäktning och spel kan vi alla som stod honom nära minnas.
I samband med sin pension sålde Mårten och Viveka huset i Sävar och flyttade till Mariestrand, där närheten till naturen kring Nydalasjön var betydelsefull. De sista åren kom sjukdomen att drabba honom allt mer. Promenaderna blev kortare och färre. Tröttheten tog allt mer av hans tid men han kämpade länge med hopp om bättring. Trots sjukdomen sken han upp vid möten med sina nära och kära, han kunde även sista tiden blixtra till med skärpa, sin underfundiga humor och samtidigt visa oss sin moraliska kompass.
Mårten kommer alltid att fattas oss.