Jag träffade Mai första gången 1984. Hon och Gunnar hade just kommit hem från en husvagnsresa i Jugoslavien, hennes första resa utanför Norden. Hon var fylld av entusiasm över vad hon hade varit med om. Och fler resor skulle det bli, kanske betydligt fler än vad hon då hade kunnat ana.
Vad som slog mig var hennes energi och goda humör, hon var inte den som ryggade tillbaka för vad som kunde vara besvärligt. Ständigt i aktion, aldrig overksam, alltid planerande, hon fick helt enkelt saker och ting gjort. Uppväxt i Tornedalen gifte hon sig med Gunnar, nitton år gammal föddes hennes första barn Anders, därefter fem till. Att ta hand om sex barn (och make) gjorde hon effektivt. Villan på Ankarskatan stod färdig 1958, till Piteå hade familjen kommit två år tidigare, och till hemmet var alla välkomna att hälsa på. Gunnars tekniska händighet gjorde honom oumbärlig för hela grannskapet.
Mitt yrke gav tillfällen till tjänstgöring utomlands, på 80-talet när våra barn var små, långbesökte svärföräldrarna oss på våra årslånga vistelser i USA, senare på 90-talet gemensamma månadslånga besök på kontinenten. Minnesvärdast var bilfärderna till kontinenten. Tack vare den gamla van med åtta sittplatser vi anförskaffade i Nord Karolina, blev dessa möjliga.
Denna ambulerande samvaro kom att ersättas av Anders lilla gård i Tällträsk. När hon kom in i bilden, röjdes det, små stugor fraktades dit, ängen slogs, hässjor restes och fåren betade med utsikt över Tällträskets ständigt skiftande vattenspegel som aldrig upphörde att fascinera henne. Ett sommarparadis för barnen, med bad, roddturer och fiske, och hjorton-plockning för de vuxna. Mai såg till att det blev en behagfull pensionatstillvaro med dukat bord.
Hennes verksamhetslust, grundades på kunnighet samt säker smak. Hon tog hand om vår inredning, sydde gardiner, klädde om möbler, bistod med praktiska råd. Ett kulturellt intresse fanns, böcker fattades inte i hemmet och hon samlade på det som kom i hennes väg, brev, tyger, foton och ett antal fullbelamrade frysboxar inte att förglömma.
Men livet var inte bara solsken och rosendans. Hennes höft fick opereras många gånger, men hon var tuff, hon motstod smärta utan smärtstillande. Hon drabbades av upprepade tragedier genom att tre av hennes sönder dog, men hon knäcktes inte. Demens förmörkade de sista åren, men livsviljan höll pall. Bortgången var inte oväntad, men inte mindre sorglig för detta.