Vår älskade släkting har gått bort. Trots en högaktningsvärd ålder är det svårt att ta till sig att farmor inte längre finns i livet. Vi förskjuter gärna tanken på att någon som står oss nära inte längre finns ibland oss. Döden är tyvärr en naturlig del av livet, men till skillnad från födseln ger den oss insikten om att livet är skört.
Som barn växte farmor upp i en stor familj. Vi anar att det var därifrån hennes beundransvärda personlighet och sociala förmåga formades. Hon levde med fröjd och hoppfullhet i sinnet och försökte se allt från den ljusa sidan. Farmor uppskattade livets små och stora glädjeämnen och var en mycket omtänksam, varm och vänfast person. Humorn var ständigt närvarande, hennes smittande skratt kunde fylla ett helt rum och lämnade ingen oberörd.
Familjen var central. Farmor sa ofta att det var en sann glädje att se sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn växa upp i sin nära omgivning. Hon var ett fint stöd i våra allas olika livssituationer. En god lyssnare som hade förmågan att ge stöd och råd på ett förnuftigt sätt. Alltid ett uppmuntrande ord, ett telefonsamtal eller ett kort. Det är få förunnat att kunna ha den gåvan.
Det välskötta, ljusa hemmet på Lasarettsvägen var knytpunkten i släkten där gästfrihet, generositet och nybakta bullar var ledorden. Där har det vankats många kalas och fikastunder. Runt fikabordet fick vi ta del av hennes humanitära grundsyn, nyfikenhet och skarpa sinne. Ett stort intresse var att diskutera de senaste samhälleliga händelserna där hon alltid hade genomtänkta åsikter och uttömmande svar. Hon vurmade för barn och utsatta människor och sa ofta att ”barnen är det viktigaste vi har”.
När hon drabbades av livets prövningar behöll hon sitt lugn, sin förnöjsamhet och stilla humor. Att klaga var ett okänt begrepp.
Fina minnen lagras. Vi kommer ihåg värmen, empatin och generositeten. Det har varit en ynnest att fått titulera sig ditt barnbarn. Hälsa farfar. Vi ses en dag!
Familjen genom barnbarnet Therese Jervfors