Den 5 augusti 2020 avled Kristina Pettersson (född Häggström) på Axlagården i Umeå. Hon var född i Arvidsjaur den 14 januari 1931. Närmast sörjande är barnen Mona och Kenrick samt brodern Folke, barnbarn, barnbarnsbarn, släkt och vänner.
Kristina var en färgstark och kreativ kvinna som berörde alla. Hon läste och skrev mycket. Hennes bästa present till barnbarnen var de barndomsberättelser hon gav dem.
Mormor Anna-Maria, ensamstående samekvinna, flyttade med till Älvsbyn och tog hand om barnbarnen när mamma Naima, ensamstående tvåbarnsmamma, Kristina och Rune, arbetade. Naima gifte sig och fick ytterligare ett barn, Folke. Fattigdomen, utanförskapet och orättvisorna som hon beskriver från sin barndom, kom att prägla hennes livssyn och hennes livsval. Nyfikenhet och kreativitet var nödvändigt för överlevnad. Hon berättar även om de starka och solidariska kvinnorna, fattiga men alltid hjälpsamma. Kvinnorna som blev förebilder.
Hennes läshunger möjliggjorde för henne att fortsätta på realskolan. Efter avslutad examen och de första jobben träffade hon Lennart. Hon gifte dig, flyttade till Vidsel och blev mamma till två barn. En dröm för många kvinnor på den här tiden. Men hon hade andra drömmar. När barnen växer upp påbörjade hon sin egen yrkeskarriär. Med början som anställd på Hotell Renkronan blev hon senare företagare och ägare av samma företag, inklusive Storforsens camping. Jobbet gav henne en glimt av den ”stora världen” genom alla gäster från när och fjärran. Här börjar hennes eget resande till olika delar av världen.
Äktenskapet upplöstes och inget kunde hindra henne från att flyga vidare. När kommunen hade andra framtidsplaner än hennes, kraschade dock hennes karriär som företagare. En utsliten kropp av årtionden i en omodern restaurang- och hotellmiljö omöjliggjorde andra jobb i branschen. Hennes drömmar kunde ingen stoppa. Hon sökte efter en plats där hon kunde börja om utan en belastning av det förflutna. Där folk tog henne för vem hon var utan att reflektera över hennes bakgrund. Hon hittade en fristad i Värmland. Genom bland annat Bouleklubben i Karlstad fick hon nya vänner som fascinerades av hennes personlighet, hennes kreativitet och handlingskraft, och i Leif en ny livskamrat, som blev hennes följeslagare intill slutet. I Värmland var hon hemma! Under dina sista år blev hon fängslad av din egen kropps förgänglighet. När synen började försvinna tappade hon kontrollen över sin egen tillvaro. Hon som alltid varit van att kunna klara dig själv. Under hennes sista midsommarafton fick vi dock se henne le igen när Värmlandsvisan spelades tillsammans med annan folkmusik. I början av augusti började hon sin sista färd mot det okända. Kvar lämnar du en livshistoria som är värd att berättas för alla efterkommande.
Saknaden är stor.