Ingvar Larsson
Samen och renskötaren Ingvar Larsson, Arvidsjaur, avled efter en veckas sjukdom den 14 oktober 2020, 91 år gammal.
Han föddes 1929 i Östansjö i skogssamebyn Västra Kikkejaur i Arvidsjaurs Kommun. Ingvar var son till Wille och Ester Larsson och hade fem systrar, Tyra, Edla, Ina, Göta och Majlis.
Familjen var renskötare och hade kor och getter hemma på gården. De första fyra skolåren gick han hemma i Östansjö. I klass fem och sex bodde han på skolhemmet i Arvidsjaur och kunde bara komma hem över helgerna. Hans hemlängtan var stor.
Ingvar fick tidigt hjälpa till på gården. På somrarna arbetade han i myrslåttern. Det var ett tungt arbete som oftast var varmt, svettigt och långt mellan grässtråna.
Hans familj tillbringade perioderna för kalvmärkning i väglöst land i sitt sommarviste i Tjadnes. Veckorna var viktiga och arbetsamma men ändå så rogivande. Han upplevde dem som den lyckligaste och bästa perioden i sitt liv.
När Ingvar var 13 år, slutade han skolan och började arbeta i renskogen, vilket han sedan fortsatte med livet ut.
1953 gifte han sig med Lisa Larsson f. Stenberg från Strömudden. Parets son Peder gick bort alldeles för tidigt år 2006. Lisa var rullstolsburen i många år och Ingvar blev hennes stora stöd i livet.
Tillsammans engagerade sig makarna aktivt i samiska frågor. Under decennier var Ingvar samebyn V. Kikkejaurs ordförande och förde deras talan mot bland annat stat och kommun, Domänverket och andra skogsbolag. Han var aktiv i Arvidsjaurs sameförening och han var mån om språket och blev en mentor för många. Tillsammans med Lars Stenberg, blev han 2013 utsedd till Årets Vägvisare för insatser inom den skogsamiska kulturen i Arvidsjaurs kommun.
Ingvar var väl känd utanför den egna samebyn och inom samiska kretsar. Han blev respekterad för sina yrkeskunskaper om djur, skog och mark. Ett uttryck som följde honom genom livet var: "Ett par bra skidor och en bra hund är det viktigaste en renskötare äger". Det vardagliga lärandet och intresset för naturen blev en stor del av honom och han omtalades som en stor renmärkeskännare. Han vistades så gott som dagligen ute i naturen och kunde under sin levnad följa naturens förändringar på nära håll i arbetet med renarna. Han såg också hur samernas levnadsförhållanden förändrades i takt med klimatförändringarna.
Den skogssamiska förkämpen Karin Stenberg, skrev 1920 tillsammans med författaren Valdemar Lindholm boken Dat läh mijen situd - Det är vår vilja. En politisk kampskrift om den skogssamiska situationen i Sverige. Som en uppföljning gav Umeå Universitet ut jubileumsantologin Skogssamisk vilja. Ingvar medverkade i boken som utkom hösten 2020, en vecka efter hans bortgång.
Där beskrev han förändringar och iakttagelser vad gäller renskötsel och skogsbruk och han menade att genom historien har renskötseln varit i samklang med naturen. Ingvar uttryckte kritik mot det nutida skogsbruket men trodde att det fanns hopp då dagens människor blir alltmer upplysta och får ny kunskap. Ingvar trodde på den samiska kulturen och yrkeskunnandet. Hans vilja var att andra också skulle göra det och arbeta därefter.
Ingvar sörjes närmast av barnbarnet Stina, systern Majlis, övrig släkt och ett stort antal arbetskamrater och vänner. Han har nu lagt ner sin stav och vi är många som kan glädjas över att ha fått lära känna denne positive, vänlige, kloke, ödmjuke och yrkeskunnige man med de stora livserfarenheterna.