En efter en faller dom bort.
Nu Gottner Eriksson.
Vi var ett härligt fotbollsgäng i Vistträsk IF i början på 1960-talet. Men skaran tunnas ut.
Först försvann min något tjurskallige men oerhört godhjärtade kusin Ulf Renberg i en tragisk trafikolycka 1982.
För en tid sedan gick Stig Eriksson, den finurlige vänsterinnern, som hade en sällsynt förmåga att stå rätt i målområdet, bort.
Och för bara några månader sedan nåddes jag av beskedet att Gunnar Berg var död. Gunnar med det härligt förlösande skrattet, centern som alltid stack raka vägen mot målet. Han som alltid var först i fotbollstrunken för att försäkra sig om de största byxorna. ”Hä få et vara na som stråma åt”, var hans förklaring med syfte på sina snabba ruscher och kraftiga lår.
Och så nu Gottner, målvakten, den sista trygga utposten. Han som såg ut som hälsan själv. Han som åkte skidor hela vintern, cyklade hela sommaren och knappast missade en motionsdans.
Alla har vi våra minnen från ungdomsåren. Gottner brukade alltid påminna om en match på blåsiga Matojärvi i Kiruna. Nästan varenda inspark blåste tillbaka till målvakten.
Nu har Gottner spelat sin sista match och dansat sin sista dans. Vila i frid!