Göran Westerberg har somnat in i en ålder av 99 år tre månader och 23 dagar.
Göran föddes som yngst i en skara av tre barn i Roknäs. Hans mor Karolina hade en svår förlossning och barnmorskan beordrade upp henne på köksbordet. Görans dramatiska ankomst gjorde att barnmorskan ville döpa ”skräpet” på en gång. Men trots att han fick en tuff start så återhämtade han sig och fick ett långt och fint liv.
Han gick folkskola i sex år och i tidiga tonår började han att jobba. Han fick följa med storebror Holger till en skogskoja där de bodde veckovis och arbetade i skogen under dagarna. Kvällsaktiviteten i den mörka stugan var att få råttorna att klättra på rep. Pojkarna band fast fläsk i ett snöre och så lockade de fram råttorna som högg fast i biten, sedan lyfte Göran och Holger snöret upp från golvet och på så sätt lekte de med råttorna. ”Ni kan aldrig förstå hur det var under min uppväxt” brukade han säga till oss. Familjen Westerberg hade det inte så fattigt, de hade mat på bordet.
I ungdomen fick han jobb som gårdskarl på Piteå Stadshotell. Göran flyttade då till en enklare inackordering på Backen. Han fick hämta bagage på tågstationen, såga upp is från älven, tömma latriner och andra allmänna vaktmästarsysslor. Sedan flyttade han in i annexet – personalbostaden nedanför hotellet. Där bodde Kerstin Backman från Lillbron i Böle och tycke uppstod. De förlovade sig trettondagsafton 1946. De unga tu flyttade därefter till Görans syster Elin och hennes man Klas Standar i Bergsviken, där de hyrde övervåningen. Familjen utökades i rask takt med barnen Kjell, Elisabeth och Jan. Den 6:e november 1952 flyttade de in i sitt nybyggda hus på Storforsvägen och familjen fortsatte att växa när sonen Anders kom. När sedan deras dotter Elisabeth födde en flicka så blev det ganska fullt i det lilla huset. Göran och Kerstin flyttade ner till köket och sov kökssoffan, inget var omöjligt i denna familj.
I 43 år arbetade Göran på Piteå Stadshotell och han avancerade till portier. Det passade hans sociala egenskaper bra. Genom sitt yrkesverksamma liv har han kommit i kontakt med kungligheter, artister, resande, kända och icke kända. Alla var lika mycket värda och han behandlade alla med vänlighet och respekt.
Göran var en uppfinnare och fixare och han gillade att bygga och snickra. Han sade ofta –”Hä jäll å ställ förschä”. Han tänkte ut och förberedde sig innan han började med något projekt. Synsättet har han fört över på många i familjen. Trädgårdsodling var ett intresse som han gärna ägnade somrarna åt. Hallonlandet på Storforsvägen var stort och familjen hade förmånen att få ta del av godsakerna.
I oktober 2003 flyttade Göran och Kerstin till en lägenhet i Bergsviken. Flytten gjorde att cirkeln slöts och de kom tillbaka till samma tomt där de bott som unga. När Kerstin gick bort för 12 år sedan, så blev Görans liv tomt. Han började åka till Hortlax där han deltog i olika aktiviteter via Samvaron och kyrkan. Han fick en ny bekantskapskrets men allt eftersom åren gick så desarmerades även denna skara av personer.
För drygt två år sedan flyttade Göran in på Hortlaxgården. Hörsel och syn hade försämrats rejält, men han var fortfarande med på alla aktiviteter som anordnades under 2019. När alla restriktioner kring corona kom till Sverige under våren och besöksförbud infördes, tog detta hårt på honom. När han inte fick träffa nära och kära så kände han sig ensam och isolerad. Vi har träffats utomhus men med dålig hörsel har det varit svårt att genomföra sådana samtal som han älskade att ha tillsammans med oss anhöriga.
Han var mån om familjen och sade ofta när man åkte hem; – Å så kör du försiktigt, så det inte händer dig något. Jag är så rädd om dig.
Görans nyfikenhet på livet och intresset för pitebygden hade han kvar in i det sista. Under den sista månaden försämrades hans tillstånd. Nu har han somnat in efter ett långt och rikt liv.