Trots att Curt aldrig hade fotografi som yrke så var han i allra högsta grad fotograf. Det var som fotograf han identifierade sig. Fotointresset tog fart när sonen David föddes i slutet på 60-talet. I början var familjen det huvudsakliga motivområdet men det var när Curt flyttade till Öjebyn, efter några år i förskingringen, som motivområdet utvidgade sig. Det är nog i genren Streetphotography som Curt blev något av en mästare. Han nådde förvisso vissa nationella framgångar med publiceringar i olika fototidningar och han är också inköpt av Moderna museet, men han fick aldrig den uppmärksamhet som jag anser att han förtjänade. Det kan väl delvis bero på hans lågmälda personlighet. Han var ingen som armbågade sig fram för att nå framgångar.
Jag lärde känna Curt i början på 80-talet när det startades en lokalavdelning till Fotograficentrum i Luleå. Han var lite äldre än oss andra men i sinnet var han lika ung och nyfiken. Vi har under åren gjort många resor och utställningar tillsammans. För ganska precis ett år sedan ställde vi ut tillsammans med Erik Holmstedt och Robert Almqvist på Piteå Konsthall. Det blev Curts sista utställning i livet.
1987 åkte jag och Curt till New York för att se på fotografi och fotografera. Curt hade under många år lyssnat på och fotograferat jazz. Han var under ett antal år regelbundet publicerad i Orkesterjournalen. Naturligtvis ville han ta mig med på några av New Yorks mest kända jazzklubbar. Under några intensiva dagar besökte vi Village Vanguard, Village Gate, och Sweet Basil. Tjugo år senare gjorde vi en gemensam jazzutställning när Kulturens Hus i Luleå arrangerade Swedish Jazz Celebration. Curt var med och startade Föreningen Jazz i Piteå i början på 90-talet. Då fick han personlig kontakt med många i Sveriges jazzelit som även blev porträtterade av hans känsliga öga.
När den digitala fotografin bredde ut sig på bred front fick Curt en skaparkris. Han upplevde en slags meningslöshet. Texten på en väl använd t-shirt visar kärnfullt vilken inställning han hade; ”Bort med den digitala skiten”. Men vad hjälpte det, nymodigheten sköljde över honom och dränkte hans skaparlust. Men lusten att prata om bilder och fotografer liksom lusten att lyssna på jazz fanns kvar in i det sista.
Curt gjorde mitt liv rikare. Vi är många som kommer att sakna honom. Vila i frid.